Genusforskaren Salla Aldrin Salskov tittade på inspelningarna av The Porn Horror Musical och Cuteness Overload-föreställningarna. Vad händer med scenföreställningar då de förmedlas via skärm, utan fysisk närvaro? Vad betyder verk som de här i dessa tider? Och vad är potentialen av filmatiserade verken Distant Dildos och Cuteness Overload? Det talar Aldrin Salskov vidare om kl. 20.05 den 6.6 efter Cuteness Overload-filmen har haft sin premiär.
”Verken ger upphov till frågan: vad representeras på scen, hur och för vem? Vilken blick ses verket med och med vilken blick är det skapat?”
Både scenverket och filmatiseringen av Cuteness Overload av Nadja Hjorton, Lisen Rosell och Anna Efraimsson och Glitchers verk The Porn Horror Musical och Distant Dildos är föreställningar som lätt kan karaktäriseras som feministiska genom sin tematisering av kroppslighet, flickighet, söthet, femininitet, kön, sexualitet, begär, könsskillnad, makt, gränser och gränsdragningar – för att nämna några teman som behandlas. Med mormorsunderbyxor och skruvlockar samtalas det i Cuteness Overload om tulpaner och kokosolja, ph-värden i fittan och vårmode, i föreställningen rör sig kropparna både mekaniskt och djurlikt. Här tematiseras också relationalitet, hur vi är beroende av varandra och andra – också det bortom mänskliga. Glitcher vänder ut och in på porr, begär, kön och representation. Verken karaktäriseras av en queer och feministisk kulturkritisk strategi: att genom disidentifikation och disidentifiering, de-erotisera det vi lärt oss att begära.
Genom detta grepp av avståndstagande främliggör dessa föreställningar det bekanta, det oskyldiga, det familjära, och vänder på våra invanda blickar och avslöjar ”den mörka sidan” av våra kulturella medvetanden. I Glitchers The Porn Horror Musical var detta påtagligt. Det ständiga juckandet, suckandet, stönandet och jämrandet där den gulliga tonårsflickan knullas av sin Step Daddy om och om igen, och ropar leende Oh Daddy! Fuck yeah! till porrmusik (mekanisk-melodisk dunk-dunk-stämning) i bakgrunden utmanar åskådaren. Skall man skratta åt spektaklet, det teatraliska och karnevalistiska i representationer av porrens alltför välkända skripta, eller skall man höja på ögonbrynen, luta sig tillbaka med armarna i kors och underhållas av det hela som subversiv och performativ feministisk konst? Kanske känna obehag inför den porrifierade doll-estetiken, övergrepps-associationer och tillhörande förlorad ungdom och oskuld som narrativet lätt ger upphov till?
Verken ger upphov till frågan: vad representeras på scen, hur och för vem? Vilken blick ses verket med och med vilken blick är det skapat? Dessa är frågor jag ställer mig då jag ser pjäsen, en föreställning som borde ses live, och som jag nu ser via skärm. Koronaviruset har lett till att också konsten betraktas på distans, vilket lätt leder till att den känslomässiga och kroppsliga närvaro som suktande, suckande, stönande, klämmande och kletande kroppar ger upphov till nu förmedlas via skärm. Den affektiva dimensionen av att scenerna utspelas framför en i ett slutet rum tillsammans med andra uteblir, eller urvattnas. Ljud, kropp, beröring, rörelse – alla dessa aspekter av teatern som märks i kroppen, som gör att man känner spänningen i salen, de nervösa skratten, kroppar som skruvar på sig – uteblir. I stället kan vi åskådare dricka kaffe och betrakta scenerna som utspelas på tryggt avstånd. Kanske till och med ta en paus – och återkomma då det bäst passar.
Att föreställningarnas stämningar förmedlas via skärmen har en distanserande och kanske därmed intellektualiserande verkan – att vi ser på dem, men de ser inte oss. Som åskådare av online föreställningar betraktar jag miner, kroppshållningar, bakifrån ställningar, dildopenisars ”slappande”, bröstvårtor som kläms ihop, nakna kroppar och bara bröst på skärm. Latex och äpplen. Hur långt befinner vi oss egentligen från (splatter) porrens värld – nu bara i feministisk form? Distant Dildos, det ”lynniga systerverket” till The Porn Horror Musical kanske ger oss kanske ett svar på frågan, eller komplicerar den ytterligare.
Både Glitchers föreställningar och Cuteness Overload aktualiserar gränser och gränsdragningar samt feminismens interna tvetydigheter. Jag påminns om de så kallade ”sexkrigen” där feministers skiljaktigheter handlade om huruvida sexualitet och sex i alla dess former är uttryck för maktordningar och förtryck eller för begär och njutning. Dessa antingen eller-uppställningar slätar ofta över hur komplicerade och brokiga fenomen det är frågan om, och det faktum att olika perspektiv kan existera samtidigt, sida vid sida och belysa olika aspekter av ett fenomen. I Cuteness Overload tematiseras söthetens många dimensioner. Söta smekningar gestaltas på sätt som för tankarna till hur en smekning kan vara ett uttryck för ömhet (en kärleksgest), ett uttryck för omsorg (en mor smeker sitt barn), ett uttryck för rutin och arbete (en vårdare som berör en patient) eller förnedring och kanske till och med våld.
I Glitchers verk blir sex allt annat än sex; det är ett spektakel, performans, prestation, rollek, genusskapande och rutin. Sex blir splatter. Jag påminns om Valerie Solanas SCUM Manifest där hon skriver att ”du måste gå igenom en massa sex för att komma till antisex”, om hur sex är ödslande av tid: ”Sex is the refuge of the mindless“. Solanas har inte tid att befatta sig med sex, eller med Daddy’s girls heller för den delen. Dessa tillhör för henne en död värld, en värld där knullandet är ett självändamål.
Det vore lätt att tolka Cuteness Overload och Glitchers verk som feministiska manifestationer med givna politiska budskap, men liksom Solanas, ställer pjäserna som feministiska verk sina betraktare och åskådare även inför existentiella frågor som inte har entydiga svar: vilken roll spelar sex, kön, sexualitet och identitet i mitt och i ditt liv – som man, som kvinna, som icke-binär, transpersoner eller queer – vilka begär har vi till våra begär? Hur implicerade är vi alla i ”den manliga blicken”? Eller är vi det? Kanske en del av oss redan är liksom Solanas, bortom problematiken kring makt-kön-identitet, på väg mot en queerare värld?
Med humor som ett slags motberättelse till rumpans och bröstens Tinder och Instagram-tidsålder kommenterar föreställningarna även det gulliga som något könat, seksualiserat och ideologiserat. De ”queerar” till det hela. Kvinnobröst gullas med som bebisar, och ritas på som leksaker. Genom att infantilisera kvinnokroppen skildras det feministiska dilemmat kring urvattnandet av kvinnokroppens symboliska värde i vår kultur. Oberoende av vem som tittar är det svårt att komma loss ur de konventioner och normer som omformat och skapat kvinnokroppen och dess representationer. Därför är iscensättandet av det gulliga och det porriga så viktigt, det får oss att reflektera över vad dessa representationer betyder inte bara på ett kulturellt och politiskt plan, som just ”representation”, men vad dessa representationer betyder för oss. Vad de symboliserar, hur och för vem – och framförallt hur vi kan se och tänka på det invanda och det ovana på nya oförutsägbara sätt.
Salla Aldrin Salskov är filosof och genusvetare. För tillfället arbetar hon som forskare vid Helsingfors universitet i projektet EDIT: Equality as Democracy in Transformation, finansierat av Finlands Akademi. Hon skriver aktivt för tidskriften Ikaros. Om människan och vetenskapen, och var medlem i juryn för Antonia priset år 2018.