Osäkra tider kräver osäkra idéer, som teater 90° säger i beskrivningen av verket Norppa-live. På grund av coronapandemin har årets Hangö Teaterträff omformulerats från en fysisk träff i Hangös vackra skärgårdsmiljö till en virtuell distansfestival som sänds direkt på Yle Arenan. Festivalprogrammet består nästan helt av verk som skulle ha varit en del av fysiska festivalen, och på grund av det har många av festivalens konstnärer klivit in i det okända. Vad är virtuellt experimentella verk då de baserar sig på föreställningar som i sin originala form skulle ha varit mer traditionella scenkonstverk? Å andra sidan, vad kan sådana verk som från första början har planerats till ett digitalt rum vara i denna dag och tid? Hangö Teaterträffs konstnärer svarar.
Nina-Maria Häggblom: Minnesbyrån
Varför detta verk och varför detta format?
Minnesbyrån är resultatet av min period som residensdramatiker för Labbet, en finlandssvensk dramatikerförening. Syftet med mitt residensskap var att utforska dramatiskt skrivande för digitala och sociala medier. Jag insåg i ett tidigt skede att jag inte kände mig bekväm med att skapa i ett videoformat (jag är inte särskilt bekväm framför kameran), och började därför söka efter ett mera textbaserat format. Valet av att skriva för en chatbot kom därför ganska naturligt.
Sociala medier är för mig inte bara kommunikationskanaler och plattformer för diverse identiteter, utan även personliga arkiv där människor, platser och händelser ur vårt förflutna ständigt dyker upp. Detta födde idén om en minnesskapartjänst, där användaren under nästan meditativa förhållanden kunde skapa sig ett fiktivt minne utgående från ett förprogrammerat sammanhang.
Vad tycker du att digital/virtuell teater är? Vad har du lagt märke till angående virtuell teater nu under coronatiden?
För mig är digital/virtuell teater konstnärligt innehåll som skapas av eller för personer som av en eller annan anledning inte har tillgång till utrymmen där teater oftast spelas, dvs. traditionella scenutrymmen. Detta är särskilt tydligt nu under coronakrisen då teatrarna stängts. Det har glatt mig att se hur fördomsfritt och entusiastiskt både institutionella och fria aktörer kastat sig in skaparprocesserna, undrar även på vilket sätt digital teater skiljer sig eller kunde skilja sig från allt annat innehåll som redan produceras på bl.a. Youtube. I ett sammanhang där alla redan kommenterar, informerar och underhåller vad är då teaterns uppgift? Kunde den digitala teatern t.ex. vara ett avbrott i det ständiga informationsflödet? Borde teateraktörerna skapa sina egna digitala plattformer och kanaler, en teaterkonstens Netflix? Och vilka andra digitala uttryckssätt kan teaterkonsten ha på nätet annat än i video- och audioformat?
Alex Holmlund: Torbjörn LIVE
Varför detta verk och varför detta format?
Verket uppstod på grund av de rådande omständigheterna. Formatets grund kom till när jag tänkte kring hur det skulle vara att göra ett teaterverk helt på coronasituationens villkor. En produktion där planering, produktion, devising, tekniskt bygge, repetition och framförande sker som distansjobb hemifrån. Konceptet utvecklades till ett interaktivt, direktsänt spelkoncept i och med sammanstrålningen av arbetsgruppen.
Vad tycker du att digital/virtuell teater är? Vad har du lagt märke till angående virtuell teater nu under coronatiden?
Jag vet inte ännu. Det kan väl finnas i flera olika koncept och format. Det kan väl vara ljud och bild, direktsänt eller inspelat. Men kanske också bara en karaktär som figurerar i textformat, kanske i kommentarsfält. Eller det kanske kan vara anonyma instagramkonton med en konstnärlig inramning av sitt content. Kanske man till och med kunde skapa ett virtuellt verk i formen av ett formulerat rykte/hälsning/statement som sedan sprids på sociala medier.
Lisen Rosell & Nadja Hjorton: Cuteness Overload
Varför detta verk och varför detta format?
Redan under processen till föreställningen Cuteness Overload förhöll vi oss mycket till rörlig bild och dealade bland annat med internetfenomen som kattvideos på YouTube. Det finns något spännande i ytligheten och det platta. Vi ser gulligheten som en projektionsyta och det innebär att det du ser kan vara just bara ytan och inget mer, men att den även kan ändras utifrån vilken blick du har när du tittar. Kanske just därför är gullighet också tätt sammankopplat med konsumtion, objektifiering och subversiva rörelser – det påverkar oss alla men vår reaktion kan användas och ta sig i uttryck på flera sätt. För oss är just det affektiva i gullighet intressant och gör att gullighet kan ställas i relation till andra andra affektiva genrer som tex skräck och porr. Det finns potential till känslor av både vällust och avsmak. I Cuteness Overload så har vi arbetat med att tänja på fysiska och verbala gränser och vi är intresserade av vad som uppstår då det gulliga slår över och blir motbjudande.
Vi arbetar med friktion som uppstår mellan olika bildspråk och upplever att det fungerar på film och kanske till och med tillför kameraperspektivet något nytt. Vi är alltid genuint intresserade av material som har flera läsningar och hoppas att den här filmen är någon slags hybrid där scenkonst möter film. Vi är nyfikna på hur vi kan skapa en närvarokänsla i materialet utan publikens blickar i det faktiska rummet. Det är alltså inte en virtuell föreställning men heller inte en spelfilm och vi är jätteglada att vi fick möjlighet att göra den.
Vad tycker du att digital/virtuell teater är? Vad har du lagt märke till angående virtuell teater nu under coronatiden?
Hittills har vi nog haft uppfattningen att digital teater är när man tittar på avfilmade föreställningar och det tycker vi är rätt svårt. Väldigt många aspekter går förlorade i filmatiseringen. Rummet och publiken går inte att byta ut. Det är också problematiskt att vi som publik så enkelt kan spola fram när den avfilmade föreställningen blir för långsam eller av andra anledningar tråkar ut oss. Inne i ett scenrum kan ju samma verks “tråkighet” istället upplevas som levande och spännande eller på andra sätt vara avgörande för hur publiken läser resten av föreställningen. Kanske kan den här tiden då vi behöver förhålla oss till corona få oss att börja tänka mer kring dokumentation av våra föreställningar. Om scenkonst ska vara mer digital i framtiden behöver filmformatet tänkas in i processen och bli en del av verket, precis som publik och rum är självklara delar av en föreställning.
Det blir tydligt att viss scenkonst passar bättre för digitala format än annan. Det uppstår även en fråga om resurser. Grupper och institutioner med ekonomiska muskler kan spänna dem och lättare leverera verk som minskar avståndet mellan live situationen och skärmen. Ibland tycker vi att det är så deppigt och i vissa stunder tänker vi att det skulle vara bättre om all scenkonst bara tystnade under den här tiden. Att vi i scenkonstfältet inte skulle vara så duktiga på att tänka om, anpassa oss och producera nytt. Låta det blir tyst och sörja. Låta tomheten tala. Samtidigt så kan ju en kris som den här trigga igång intressanta frågeställningar som också kan skapa nya metoder och konstyttringar.
Glitcher: Distant Dildos
Why this piece and why this format? What do you think digital/virtual theatre is? What have you noticed about virtual theatre during these times?
When asked to do The Porn Horror Musical for the virtual Hangö Teaterträff we were thrilled, but at the same time we didn’t know how to approach it. We felt that our show as it was in the spring was not relevant right now and that due to the current situation it would be hard to recreate. Theatre is kind of dead right now and there is nothing we can do about it. It has to transform, we have to transform. In times like these we see how art has the power to transform, adapt and embody change. Now more than ever we feel the urgency and importance of the arts. We ask ourselves how art will evolve, what role it will take on? The world won’t be the same after this, will art?
Thousands of artists are now stranded at home, finding new ways to create, produce and generate art. But we do not want to innovate ourselves. We do not want to find new creative ways of digitizing our art. We are tired. We are tired of the endless demand of productivity and self improvement during this crisis, we are tired of theatre spasmodically trying to save itself from dying. This was our chance to stop, calm down, reflect and rest. But we didn’t, no we put the machines in overdrive. Our brains are so fucked up by this capitalist model of working that we can’t see a life outside it. We are sad but at the same time calm, or are we?
We have no answers to what digital theatre is, or rather why it even is. Maybe a new way of working? Or being? I don’t know. What is being? hahaha. LOL. I just want to fuck and hångla. I just want to slicka some fitta. Or get some spärma on my face. Some masturbating in my life. Some Satisfyer Pro shit up in here! I am so fucking privileged. I do not want corona. Mamama my corona, oh my little pretty one… I do not want to die, I am too young. But old people should not die either. Like in Sweden. CORONAVIIIRUS! Fuck yeah, let’s go. Fuckkingen, Jakorasia and Bebe invite you to a dinner party full of anuses, spott, Fanny-Granny and your neighbor’s DonkeyHorse and a sack full of balls and hairy otter potter. No, we are going to slaughter (violently) Liisa, Stone number 2, Fuck-me-all-night-Steve, Diva M., Dildo Baggins, Jossan, Elvis Parsley-Sage-Rosmary and Thyme, Timothee Dyke, Määmipekka, Hamlet of Finland, Didipuck, Pippelina, Ostkingen, The Fair Maiden, Hemoroidica, Latex-Tarmo, I’ve-been-a-baaad-Batman, Fiffus, Princess Bitchkong, The Horsie Hoe, Couchman and Matti. And all other theatre characters that have ever been. And you can watch. I have morkkis already. Who are we? We are Glitcher. Everything will be fine ;*
teater 90°: Norppa-live med teater 90°
Varför detta verk och varför detta format?
Verket är en del av en lång process som fortsätter in i framtiden, mot en kommande fysisk premiär. Det här kapitlet är en studie i vad skapandet omformuleras till då vi inte kan vara i fysisk kontakt med varandra, och inte med publiken heller.
Norppa-live och webcam-sändningen som varar hela dagen är också signaler om att det vi nu förevisar inte är en genomförberedd helhet, en virtuell föreställning – utan ett öppet experiment, där vi testar idéer och leker med det virtuella formatet. Vi bjuder in publiken till den här leken med oss. Vi väntar oss inte att en åskådare följer koncentrerat med hela sändningen som en teaterföreställning i alla de 19 timmarna. I stället förliknar sig vår Norppa-live snarare med surfande på internet: ibland ser man nånting roligt och inspirerande, men man måste hitta rätt.
När en normal process handlar mycket om välja bort och slipa, Kill your darlings så är detta mera Breed your darlings! I stället för att skapa en illusion om en “färdig produkt” försöker vi göra själva repetitionen, skapandet till ett verk vi kan dela med oss av.
She She Pop: Kanon Remote
Why this piece and why this format?
The piece Kanon in its original format is about remembering performances that we do not want to or cannot forget. As there are no fresh memories of performances being created these days, we thought it would be good to contemplate memories and hold on to them in a new manifestation as pieces of narration. Together with our audience, we wonder how and why a certain light/sound/space situation, a scene, or the expression on someone’s face has created a memory someone found worth holding on to.
We believe that the fact that people come together physically and share the same space at the same time for an evening of performance is an important part of the theater experience. That cannot happen right now. What we can have instead, though, is the intimacy of a phone call, which might be even more intense than that of the shared space. A one on one experience! Far more than what we can usually offer. And in this format, both participants of the conversation can conjure up images, emotions and even smells in each other’s minds. And those will be gone when the telephones are put down. All that will be left is a list of titles, names, dates and places: a radically ephemeral canon.