Teaterträff onlinedejtar på jakt efter publik


Texten är skriven under Kritikbyråns kritikverkstad med Cecilia Djurberg under Hangö Teaterträff 2020. Texten var först publicerad på webbplatsen för Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker (IFFF). Resten av texterna hittar du här.

”Please wait, the meeting host will let you in soon.”

Datorn spottar felmeddelanden när jag försöker logga in på teaterfoajén i konferensprogrammet Zoom. Samtidigt laddar jag ner en annan videomötesapp på mobilen och livestreamar ett teatersamtal på tv:n.

Att Hangö Teaterträff på grund av jordens stundande undergång har flyttat ut på nätet är inte utan eftergifter. Teknikkaoset drabbar inte bara mig som besökare. Teaterkollektiven skyndar för att rätta sig efter den nya ordningen. Några filmar sina föreställningar i förväg medan andra framför dem live via videokonferensappar.

När uppsättningarna får mer gemensamt med kortfilmer och datorspel än scenkonst kan det var relevant att ställa frågor som ”Vad är teater?” och kanske ännu mer: ”Vad är en publik?”.

För att få klarhet i någon av frågorna styr jag webbläsaren mot Minnesbyrån, ett “chatbotdrama” om försoning skrivet av Nina-Maria Häggblom och som helt och hållet äger rum i chattprogrammet Messenger.

Nyfiket jackar jag in i cyberteatermatrix och får upplägget pedagogiskt presenterat för mig. I vissa nyckelscener kan jag interagera med berättelsen, exempelvis får jag välja att bege mig till taxfreen eller baren efter att ha bordat Finlandsfärjan på vilken dramat utspelar sig. Oavsett vilket alternativ jag väljer är det där jag träffar personen som blir min sparringpartner, personen från ”mitt förflutna” som jag ska försonas med.

Formen påminner om en interaktiv novell eller ett textäventyr där ett träd av hyperlänkar grenar vidare till nya händelseförlopp. Den stora skillnaden är mediet: Messenger. Det är genom det som verket kliver in i min vardag, i det forum som jag vanligtvis använder för privata samtal med mina vänner. Inramningen, och det skimmer av intimitet som det innebär, lyfter texten till en nivå som den inte hade uppnått på egen hand.

”Detta är nu ditt minne”, skriver Minnesbyrån när pjäsen är slut.

”Är det verkligen det?” frågar jag. Men får inget svar.

En annan föreställning som definierar om teaterpubliken i karantänåldern är Torbjörn Live.

”Var är din rapport?” frågar chefen (Ole Öwre) i ett videomöte med den håglöse Torbjörn (Alex Holmlund). Torbjörn som iförd morgonrock halvligger framför datorn och ylar uppgivet för sig själv tycks oförmögen att göra något över huvud taget. Korrekt iakttagelse visar det sig, för när chefen frågar åter vart rapporten har tagit vägen dyker en text upp på skärmen som uppmanar publiken att ge förslag på vad Torbjörn ska svara.

Om Minnesbyrån var ett intimt chattmöte är Torbjörn Live ett stökigt publikexperiment.

”Hunden åt upp den”, svarar han till slut.

Och, just det, världen är på väg att gå under. Det nämner Torbjörns vän, tvättbjörnen Jalle, i förbifarten. Men nog om det, rapporten måste in. För att lyckas med det och besegra jättekalkonen måste publiken programmera Torbjörn för att interagera med de olika föremålen som ligger utspridda i hans sorgliga pojkrum. Ja, det finns en jättekalkon.

”Ta den rosa bananen!”

”Slå hajen!”

”Spela på gitarren!”

Mängden kommandoförslag och hurrarop som flimrar förbi på skärmen vittnar om att Torbjörn Live får med sig publiken. Genom att slåss med en gosedjurshaj, spela en kärleksballad på gitarr och slå sig på låren med en flugsmällare lyckas Torbjörn besegra sin depression och ta sig ut ur rummet och därmed klara spelet. Föreställningen. Klara föreställningen.

Undergången och jättekalkonen är metaforer för den förlamande isoleringsdepression som plågar Torbjörn, men de lämnar inget tyngre att smälta. Och hur det faktum att han smiter från sitt rum ska lösa något av problemen framgår inte heller – mer än att det alluderar till datorspelarens bragder som till synes saknar syfte.

Om du är ute efter en sammanhängande berättelse letar du på fel ställe. Torbjörn Live är snarare en rusig festivalupplevelse än en sober scenföreställning.

Att se på teater år 2020 är att känna sig amputerad. Är en föreställning utan publik fortfarande en föreställning? I stället för att uppfinna den nya scenkonsten tycks verk som Minnesbyrån och Torbjörn Live vara mer intresserade av att nå fram till den nya teaterpubliken. Det är minst lika relevant, för du kan inte ha det ena utan det andra.

Hur lyckas de då? När en segerviss Torbjörn lämnar rummet med en hillebard i handen och en keytar på ryggen uteblir ljudet av smattrande applåder.

Men i chatten åskar det.

”Hurra!”

”Applåder!”


Text: Jimmy Håkansson

Kolla på Hangö Teaterträffs festivalsändning här.