Under Vinterträffen funderade vi på vad det betyder att arbeta tillsammans. Teaterregissör, performanskonstnär och lärare Aune Kallinen avslutade träffen med sitt inspirationstal Om förmultnandet och annat där hen talar om att lyssna på det som redan finns men som vi kanske inte har lagt märke till, om det som är på kommande och det som vi inte känner till. Talet handlar också om att dö, om att vara sorgsen, och hur allt kan ändå vara perfekt på något märkligt sätt.
För att sluta Vinterträff: Tillsammans börjar jag så här:
Vi har alltid skapat konst, och vi har alltid skådespelat. Våra samhällen har varit olika, ekonomiska system och kulturer, allt har varierat, många pandemier har drabbat oss människor under historiens lopp, från pest till korona, men oberoende av det så fortsätter konsten att vara en av de centrala aktiviteter som bygger upp oss människor, som gör att vi blir till, att vi finns helt enkelt… Hur känns det då att leva just nu? Ärligt sagt är korona, och de stängda teaterscenerna, inte den enda utmaningen vi har att ta hand om just nu.
Den globala ojämlikheten och klimatförändringen har blivit mer aktuella än någonsin och de har även blivit mera synliga på grund av korona. Vi måste arbeta med allt det här. Och det betyder på ett praktiskt plan, att skapa nya former och metoder, att lära oss steg för steg att bättre förstå, att upptäcka färdigheter som ännu inte finns men som behövs. Vi behöver undersöka och hitta former av konst som har någon mening i dessa tider. Vi behöver bli överraskade.
Frågor om närvaro, om att lyssna, om att dela och om att skapa tillsammans, ser självklart på många sätt annorlunda ut nu än förr. Det finns mycket att göra även om vi inte känner till framtiden… kanske inte ens den värld som vi lever i just nu. Och det finns mycket att göra utan att känna till lösningarna till alla problemen. Att tåla ofärdighet, osäkerhet, sårbarhet – det är utmanande men möjligt tillsammans. Det är även möjligt att njuta av dem – ibland. Den största utmaningen, vilken vi måste ta på allvar, är att skapa former och strukturer som alla kan delta i, och som är hållbara för alla.
I utbildningsprogrammet för skådespelarkonst vid Teaterhögskolan talar man om autonoma skådespelare. Vi borde betrakta den här förmågan att vara autonom som en del av den process som gör att världen blir till genom samarbete, genom kontakt och genom att vara i kontakt. Vi behöver inte en enda droppe till av individualism. Med autonomi menar jag mest av allt färdigheten att organisera sig tillsammans med andra, och med andra menar jag också andra än vi människor. En autonom skådespelare är alltid självständig och fri i hens skapande och uppträdande när hen erkänner de kontakter som hen befinner sig i, när hen är en del av, och vågar ta stöd av och vara beroende av dem. Skådespelaren är då autonom med andra; i ett samarbete som inte kräver enighet men där alla som är med tas på allvar och möts med respekt.
Skådespelarens kropp är påtaglig, okänd, nödvändig och omöjlig. Skådespelarkonsten finns i en korsning där posthumanism, representation, identitet och politik snubblar på varandra. Det betyder helt enkelt att skådespelarkonst aldrig kan förminskas till en enda teknik, till en synpunkt eller till präglade meningar. Skådespelaren kan med sitt uttryck stå emot den strävan som försöker att korrigera eller osynliggöra det som benämns som felaktigt, som mindre värt eller som Det andra. Värdet och betydelsen av konst går förbi allt det vi redan känner till, allt det här – konsten är mer spännande, mer upphetsande och vildare än alla kända mål, alla prestationer och alla hedersomnämnanden. Den gör plats för det som är okontrollerat, okänt och osynligt. Allt finns där, allt det olösliga och trassliga, allt det sköra, bräckliga och ömtåliga, det som är för långsamt, för oformligt och tyst, för snabbt och det som är vardagligt. Skådespelarkonst är allt möjligt.
”Den största utmaningen, vilken vi måste ta på allvar, är att skapa former och strukturer som alla kan delta i, och som är hållbara för alla.”
För fem år sen skrev jag en minnestext till mina föräldrar, som båda arbetade med teater hela sitt liv. Texten var en del av föreställningen Om gloria – fullständighetens politik. Jag vill dela med mig av den här texten, eftersom den fortfarande känns aktuell och eftersom den också kan tolkas som ett förslag om hur vi kunde organisera oss som en levande varelse av mångfald:
Katri talade om förmultnande en kväll, om hur en kropp ges som en gåva åt naturens kretslopp. Nästa morgon dog pappa, han kremerades och hans aska kastades i Kullasjön, in i kretsloppet. Pappas ande var stark och välkonstruerad, den ville inte lossa greppet, anden följde efter, kom in och organiserade saker. Till slut fick vi den ändå att fortsätta färden, fara iväg, vart den nu sen var på väg. När mamma dog lite senare splittrades hennes ande, den svävade hit och dit som otaliga smulor. Hennes ande spred sig, och plötsligt var den ingenting, inget som en kunde ta i. Den stora hemligheten är följande: vi dör på lika många olika sätt som vi har levat.
Allt är förskräckligt och ingenting är. Världens undergång väntar inte på oss, den är redan igång, hela tiden. Jag är förtvivlad så länge som jag försöker hålla upp hoppet om något bättre. Det är först då jag ger mig själv lov att släppa greppet, att överge och ge upp, först då jag ger mig själv lov att sörja allt som vi förstört, allt som vi trampar ner och ignorerar, allt som vi låter dö, allt det som redan for… först då ser och känner jag det som är, jag älskar det, och gråter för det. Det är först då jag lever. Världen gick redan under, det är dags att bygga nytt.
Vi är här. I kontakt. Hur rör sig min kropp – som är din kropp, som är vår kropp, människans, krypets, växtens, molnets, önskans, tankens, drömmens, bakteriens och maskinens kropp, allas kropp och kroppar vilka är vi, inte-längre-människorna, hur rör sig min kropp förenad med allt som vi lever, som bebor oss, som är vi, jord-den. Hur rör jag mig, vad är det som rör sig, vad är det som vill ta plats i världen? Vad vill träda fram om jag inte hindrar eller tvingar?
Det är det vi har övat på: vi hindrar inte, vi tvingar inte. Tillsammans.
Gloriorna har blivit konkreta, icke-verbala, icke-statiska. Gloriorna har blivit övning, en möjlighet att röra sig och bli rörd, berörd, alltid tillsammans med det som är, den som är.
Allting som vi låtit oss tro på är drastiskt annorlunda. Hur lever vi tillsammans, i stunden, utan att tvinga, utan att hindra? Hur lever vi tillsammans utan endast ett mål, utan endast ett sätt, utan endast ett ideal? Hurudana utrymmen skapar vi och för vad och vem? Åt alla?
Vi söker oss till den plats där vi upplever att vi måste vara nu. Vi gör precis det som vi skall göra nu. Våra orsaker är inte personliga utan (även) världsmässiga och plurala. Hur rör sig min kropp om jag inser att den är flera, att vi är flera och att vi oundvikligen är i förbindelse. Vare sig vi betraktar varandra eller inte.
Allt är förskräckligt. Hur kan allt vara fullständigt ändå?
I de tider vi lever försöker de som har makten definiera det vi talar om. Den rätta frågan är inte: ”På vems villkor förs diskussionen”, att käbbla om det är slöseri av tid. Den rätta frågan är: ”Vilken diskussion förs?”. Så klart även, och framför allt: Hur lever vi? Hur skulle ett flerstämmigt samhälle vara möjligt just nu? Och nu? Och nu? Vi inledde skapandet av föreställningen med en hypotes om glorian: då glorian samtidigt i flera olika traditioner dök upp i bildkonsten runt 2000-3000 år sedan var de inte en aura runt ett helgon, ett märke för det heliga, en avbildning av perfektion. Glorian var expressionism, de ritades för att beskriva en upplevelse av att finnas till i världen, att bo på jorden, livets konstanthet, förunderlighet och samtidiga förkroppsligande i var och en av oss. Glorian beskrev en förbindelse med allt, visade att vi inte begränsas till våra fysiska kroppar, att vi inte är enskilda, skilda, lösryckta, utan per se är flera, alltid, och alltid i (möjlig) kontakt. Vi ger våra kroppar till och spårar de förbindelserna.
Att öppna sig för en enhet, för allt det som rör sig i var stund, öppnar även identiteten. Vad och vem är jag, om jag inte är någonting utanför det att vi är vi? Hur och varför skulle jag försöka kontrollera, begränsa, förminska, ta in eller kasta ut? Hur kunde jag vara öppnare, gränslösare, vara utan valda och manifesterade identiteter, vara utan fastspikade bestämningar, utan rubrik och utan stämpel? Hur är det med oss? Hur kunde vi vara en o-uteslutande gemenskap, en politisk aktör utan ett gemensamt ideal, utan endast en rubrik?
Idag är vi en självstyrd gemenskap. Ingen press, det finns inget som måste skapas eller strävas till, inget som måste förhindras eller låta bli att märkas, och inget som en måste delta i. Alla vi (människa, kryp, växt, moln, önska, tanke, dröm, bakterie och maskin) är redan, oundvikligen, delaktiga. Med Edith Södergrans ord: Var lugn mitt barn, det finnes ingenting, och allt är som du ser.
Vi försöker det omöjliga.
Aune Kallinen är en teaterregissör, performanskonstnär och lärare. Hen arbetar som lektor i nutida performance vid Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors och kommer att inleda arbetet som professor i skådespelarkonst på svenska i januari 2021. Hen arbetar även som scenkonstnär med regi, performans och kollaboration.