Digital teater, hur gör man då? Början av 2020, när vårens föreställningar i Finland ställdes in på grund av Coronapandemins utbrott, var den ovannämnda frågan på tapeten för flera inom det scenkonstnärliga fältet. Fastän digital teater inte är något nytt fenomen, kan det konstateras att det för de allra flesta var ett rätt så outforskat område innan pandemin. Detta område blev både relevant och nödvändigt för ett flertal institutionella och fria teatrar. Runtom i Finland började konstnärliga team, scentekniker och teaterledningar tillsammans pröva sig fram i det digitala formatet. En annorlunda dramaturgi formades, ny teknik inskaffades och oprövade lösningar såsom streamingsajter programmerades. Nya strategier planerades och därmed ställdes hela tiden fler och fler frågor: Hur mycket kommer detta att kosta oss? Ska de digitala föreställningarna vara inspelade eller ske live? Hur ska vi nå publiken genom deras dator- eller tv-skärmar?
Det konstnärliga arbetet och teaterstrategin gjordes om och allt var således tillbaka på ruta ett. Så gott som alla teatrar drabbades mer eller mindre av att teaterdörrarna stod stängda för publiken. Osäkerhet inför framtiden präglade teatervärlden i Finland. Men vilka drabbades förmodligen hårdast? Det fria fältet. Innan Coronapandemin hade fria teatergrupper inte samma ekonomiska möjligheter och strukturer i jämförelse med statsandelsteatrar. Därmed begränsades fria teatergruppers arbete på grund av de ekonomiska förutsättningarna. Situationen har inte direkt förändrats till det bättre till följd av pandemin, utan snarare gjort det sämre. Digitalt är nämligen kostsamt, med tanke på all värdefull teknisk utrustning. Det kan bli en stor satsning, en såpass stor satsning som de flesta fria grupper inte har råd med i det långa loppet.
En lösning till fria teatrars utmaningar har redan sen tidigare varit samarbeten med statsandelsteatrar. Därpå har pandemins påfrestande konsekvenser lett till att dessa samarbeten har varit särskilt essentiella. Genom gästspel har fria teatergrupper kunnat använda statsandelsteatrars utrustning, bland annat erbjuder Teater Viirus detta. Tack vare det här ger Viirus möjligheten till mindre fria teater- och performancegrupper att spela på en nybyggd scen med god teknik både digitalt och, i nuläget, även traditionellt på plats. Dessa samarbeten tillför till ett mer levande och rikare finländskt teaterfält.
Fria teatrars samarbetsmöjligheter har även utvidgats på grund av den nutida digitala teaterns blomstringstid. Således har samarbeten med allmänt bekanta streamingsajter såsom YLE Arenan möjliggjorts. Bland annat skapade fria teatergruppen teater 90° en experimentell tjugo timmar lång livevideoföreställning Norppa-live inför Hangö Teaterträffs virtuella festival 2020 som sändes på Arenan. Därefter kunde teater 90° fortsätta sitt samarbete med Arenan och upprepa konceptet genom att återigen skapa en lång (nitton timmar) livevideoföreställning, 19h 90° (1). Det här är ett exempel på vad för unika möjligheter det digitala formatet kan tillföra, vilket inte går att verkställa på samma sätt när det gäller traditionell teater som sker fysiskt på plats. teater 90° kan därmed även forska kring denna speciella och experimentella upplevelse att inte möta sin publik IRL, utan i en digital värld under en längre speltid.
Men försvinner den magiska samvaron mellan publik och skådespelare i det digitala rummet? Den sociala interaktionen är inte på samma nivå; när vi inte tillsammans kan skapa en speciell energi och närvaro i det fysiska teaterrummet genom att andas tillsammans, känna samma lukter och dofter och effekter. Gör den digitala upplevelsen publiken till en passiv och oinspirerad betraktare som inte får styra sin egen blick? Eller finns det en chans att digitala teaterföreställningen kan till och med bli en mer intim och personlig upplevelse för tittaren, som exempelvis ser ensam på digital teater i sitt trygga och egna rum? En tittare, som kanske inte har känt sig bekväm i det fysiska teaterrummet. Live eller inspelad digital teater kan alltså i bästa fall leda till en mer varierande publik. Då kan en större publik nås geografiskt och bidra med ekonomiska fördelar för publiken när resekostnaderna faller bort. Inspelad digital teater ger även publiken en tidsmässig flexibilitet med tanke på att de själva får välja när de vill se på en föreställning. Det kan vara ett sätt för fria teatrar att nå en ny och större publik som kommer från en annan stad och inte vill och/eller kan vara fysiskt på plats.
Konst är menat för alla, också för dem som inte känt sig hemma i teatersalongen. Digital teater kan leda till att tröskeln av att uppleva teater sänks och att det inte bara är personer med en viss finansiell och social status som tar del av det och bryta stereotypa idéen att teater är högkulturellt. Fria teatergrupper vill ofta erbjuda något nytt, något som går emot den traditionella ”högkulturella” teatern. Kanske den digitala teatern kan hjälpa dem i detta ändamål. Kan månne fria teatrar i framtiden fortsätta med en hybridform av både traditionell och digital teater? Eftersom detta eventuellt skulle kunna ge publiken större valmöjligheter samt frihet och tillåta konstnärer att experimentera med teaterkonst på mångsidigare sätt.
(1) Föreställningen måste tyvärr bli inställd, men den hann hålla på i cirka fem timmar.
Fanny Arra är en nyexaminerad medie- och kommunikationsvetare från Stockholms universitet, där hon även har studerat som biämne: teatervetenskap med inriktning mot dramaturgi och scenkritik och filmvetenskap. Hennes examensarbete ”Det finns ingen teater utan publik” behandlade teatrars publikarbete både fysiskt och digitalt.
Digital teater – ett pandemiknep? är en del av serien Budskap från det fria fältet som består av porösa, sammanflätade texter. Serien behandlar fria fältets realiteter och försöker därigenom öppna fältets problem och kanske även föreslå några svar.