Skriver rubriken på engelska för att det låter finare i mina öron.
Anxiety låter bättre än ångest.
Pleasure bättre än njutning.
Sexigare.
Och mindre fastspikat och stramt.
Öppnare.
Jag tillåter mig stunder av att inte vara sammanhängande och korrekt. En rubrik på engelska, en text på svenska. En liten, liten stund av njutning i en sexig rubrik.
Jag skriver som svar eller som fortsättning på Annika Tudeers text om ett omöjligt fält, om att åldras och om njutning som handling. Jag skriver för att jag blev glad och rörd över att någon annan, som varit mycket längre på det här fältet än jag, också valt att ta fasta på njutning som strategi på ett fält, och i ett liv, som ibland ofta är omöjligt. Jag skriver för att jag vill fortsätta, vill fundera kring vad njutning som strategi egentligen betyder. För att jag suktar efter att få veta mer om hur hon menar, vad det betyder för henne. För att jag suktar efter att att få veta mer om vad jag menar, vad det betyder för mig. Jag undrar vad det är som gjort att vi båda landat här. Jag tror inte att det är en slump. Jag tror inte att det är enkelt. Njutning som handling.
I min magisteruppsats skrev jag om njutning som verktyg, medskapare, motståndskraft och informatör i min konstnärliga praktik. Jag gjorde mig bekant med den – dess olika förnimmelser och hur njutningar känns och rör sig i mig. Jag frågade hur njutning på en molekylär nivå blir till, vilka olika faktorer som sätter igång och bromsar njutningen i mig och försökte förstå mig på njutning som politisk aktör i min konstnärliga praktik. Jag möttes av insikten kring hur komplicerat njutning som fenomen är, likaså njutning som verktyg i konstnärlig praktik. Njutning är ett lätt plakat att vifta med i ett febrilt försökt till att göra det här livet, och den har yrkesrollen mer uthärdlig – lättare att tugga. Men den är en komplicerad kompanjon att fortsätta hålla i handen, när livet blåser över en. För som Tudeer skriver är ett arbetsliv på det fria fältet ofta vansinne, speciellt i kombination med att också behöva leva ett liv utanför sitt yrke.
Jag vill veta HUR, HUR fungerar njutning som handling, som strategi? Hur kan njutningen ledsaga mig och ta plats inom mig och utanför mig? Vad skapar den för sorts konst? Vad är dess motståndskraft och när behövs den? Vad är dess fallgropar och fulsidor? Ibland undrar jag om njutning faktiskt är en hållbar strategi, eller om det får mig att stå ut med mer än jag skulle behöva stå ut med. När lönar det sig att använda sig av andra utarbetade strategier? Kommunikation och politisk aktion. Eller att helt enkelt byta bransch. Eller om verkligheten är att alla dessa måste finnas för att jag skall kunna fortsätta göra konst. Njutning, kommunikation, politisk aktion och att arbeta med annat ibland. Om de alla egentligen är samma sak.
Njutning bär på en korrupt makt. Den får mig att vilja fortsätta med, eller upprepa, de saker som gett upphov till den, och därmed utesluter den en mängd andra saker jag kunde ha gjort, både i livet och min konstnärliga praktik. Den får mig att välja vissa saker över andra. Därför måste jag ibland helhjärtat bejaka denna korrupta karaktär och följa det spår som njutningen lägger ut för mig, men ibland även förhålla mig skeptiskt till den. Njutningen är också korrumperad i en annan bemärkelse. Den uppstår inte i ett vakuum, den är formad och på vissa sätt informerad och inlärd utifrån det samhälle jag lever i. Den är inte ”ren”. Därför kan jag inte tro att den bara helt igenom tillför något gott till mitt liv, och min konstnärliga praktik. Men jag kan inte heller helt bortse från den, jag behöver den. Den är en källa av praktfull information: om mig själv, om min omvärld, om rummet jag är i och om vad det är att vara människa och konstnär just nu och här. I mig bor ett njutningsmonster, ibland måste det få sväva fritt och äta sig fram, för att ge mig energi och för att kunna skapa. Ibland måste jag hålla igen tyglarna för att kunna se om det bredvid monstret finns andra varelser och vägar som är värda att följa. Ibland måste jag sätta själva monstret under lupp, under förstoringsglas, för att se vad den faktiskt består av.
Men, tillbaka till HUR njutning kan fungera som strategi i en konstnärlig praktik:
Att arbeta i njutning är ett sätt att komma i kontakt med, ifrågasätta och stå i min kropp, rummet som kroppen finns i och det samhälle som omger rummet. Njutning kan vara en kontaktskapare till vad jag njuter av, varför jag njuter av det, hur det känns när jag njuter.
Den får mig att undra vad andra njuter av och hur vi kan skapa ett rum där alla har plats att njuta. Att njuta med andra människor kräver och står på ett inlyssnande. Genom ett arbete med njutning bjuder jag in och kräver en kommunikation med andra människor. Kring vad jag behöver, vad de behöver, i hur vi kan mötas och hur vi kan bygga ett utrymme för lek och njutning där alla kan finnas och agera.
Njutning kan vara en källa för information och kunskap, ett sätt att förstå de utrymmen och stunder då njutning kan uppstå, men även när den inte är en möjlighet, och vilka faktorer som inverkar och är i rörelse i dessa situationer.
Den kan vara en källa till kreativitet och en kreativ kraft, som ibland för en bortom de gränser ett annat sätt att arbeta på kan innebära, där scendrömmar, begär och lustar fragmentariskt tar plats på scen och i en konstnärlig praktik.
Den kan tillföra en källa av energi och motståndskraft. Författaren, människorättsaktivisten och feministen Audre Lorde skriver i essän ”Uses of the Erotic: The Erotic as Power” att förtryck fungerar genom att korrumpera och förvränga de olika källorna för makt hos den förtryckta som kan förse en med den energi som behövs för att kunna kräva och arbeta för förändring. Enligt Lorde har det för kvinnor betytt ett undertryckande av det erotiska som en ansedd källa för kraft eller makt och information. Jag undrar därför hur och om njutning kan stå för just det, energi till att kräva och arbeta för förändring.
Njutning kan vara en anstiftare och inspiratör till en viss handling, aktion och därigenom ett härbärge för konstnärens agens och integritet. Det kan vara ett sätt att stå ut med, förhålla mig till förväntningar och möta eller inte möta de krav som ställs.
I kapitlet ”Artistic Praxis and the Neo-liberalization of the Educational Space” i boken Teaching Art in the Neoliberal Realm: Realism versus Cynicism beskriver kultursociologen Pascal Gielen fyra biotoper, domän eller områden som en artist och hens konstnärlig praxis är verksam i. Med praxis syftar han till att ett konstnärskap grundar sig på både en praktik och teori. Hur dessa förhåller sig och interagerar med varandra varierar från domän till domän. De fyra domänen är hemmets domän, det kollegiala utrymmet, marknadsutrymmet och det civila utrymmet. Just nu tänker jag inte gå in djupare i hur de olika domänen ser ut och hur konstnärens praxis tar sig i uttryck i dem, men vad Gielen föreslår är att en artist behöver alla dessa domäner för att kunna överleva, för att kunna skapa konst, och att dessa biotoper måste vara i en balans med varandra.
Vad Gielen sedan visar på är att konstutbildning och en nyliberalistisk marknadslogik håller på att sammansmälta, och att marknadens kalkylerande logik och karaktär hotar att infiltrera det kollektiva utrymmet. Även hemmets domän, som är en plats för lek, reflektion och ett långsamt kravlöst görande, hotas av att infiltreras av denna ovälkomna gäst. Därmed riskerar de fyra olika domänerna att hamna i en obalans. En integration av teori och praktik kräver en viss informalitet och intimitet, för att kunna sammansmälta och vara i en organisk växelverkan med varandra. Och genom infiltrationen av marknadens logik, som bygger på mätbarhet och kalkylation, hotas just dessa utrymmen för informalitet, intimitet och ett långsamt utövande, eller som Gielen benämner det: ”slowability”.
Jag föreslår att njutning kan vara ett verktyg för, en ingrediens i eller ett sätt att hitta, skapa och försvara de utrymmen för intimitet och informalitet som ett artistskap frodas av. Den möjlighet jag ser i njutning, är i dess karaktär att få artisten att vilja fortsätta med eller upprepa en aktion eller ett görande. Genom det kan alltså ett långsamt utövande av ett konstnärskap och Gielens ”slowability” försvaras. Vad jag menar är inte att denna ”slowability” alltid är njutningsfull, ibland är den ett smärtsamt trevande framåt. Men jag ser att njutning kan vara något som ibland dyker upp, och får en att upprätthålla ett långsamt görande eller igen dyka ner i det. Genom njutning, och genom att följa vart den tar mig, uppstår kanske just de informella situationer där processen eller konstverket diskuteras och dissekeras över en middag, där en halvtimme av repetitionen går åt att dansa med varandra och fråga hur alla har det. Detta skapar ett utrymme för ett kollektivt skapande av konst.
Jag har under de fem senaste åren mest rört mig i hemmets domän och i det kollegiala utrymmet, även om kontaktytor till marknadsutrymmet och det civila rummet också funnits där. Jag är nu ute på det fria fältet och försöker själv upprätthålla dessa fyra biotopers balans. Jag undrar om njutning kan hjälpa mig att stå ut med den turbulens detta innebär. Njutning som en kompass, som ett arbetssätt, och som ett sätt att empatiskt möta andra människor i det här. Njutning som en faktor som kan skydda och låta mig ibland vara i hemmets domän och det kollektiva utrymmet och i deras plats för lek och utforskning.
Jag känner att jag ändå inte helt kan svara på min egna, längtande fråga HUR? Ovanför svarar jag mest på HUR njutning kan fungera, inte för HUR njutning kan inkorporeras i en konstnärlig praktik. Och inte HUR dessa två olika HUR är sammanflätade i varandra. Jag tror att min fråga om HUR innehåller en förhoppning om en metod för att fortsätta integrera och fundera kring njutning i min konstnärliga praktik. Jag kan tyvärr inte ännu verbalisera en sådan, fastän det redan finns frön till en sådan njutningens praktik. Eftersom det inte bara sker här framför datorn i skrivande stund, utan genom dialog, praktik och kroppsligt arbete i kontakt med mina fantastiska mednjutare.
När jag skrev min uppsats om njutning uppkom det till en stor del som motreaktion till den prestationsångest jag så ofta känner. Njutning i mig är syskon till prestationsångesten. Ett släktskap där njutning är det syskon som så ofta får en mycket mindre del av lördagsgodiset. Njutningen har nu flera syskon, en hel syskonskara att dela påsen med: ekonomisk stress, omöjlig framtidsplanering och fuckloads of work varvat med förlamande ”fritid”. Jag undrar om njutningen ändå kan få en del av godispåsen och om mitt njutningsmonster kan få åldras på detta fält. Jag undrar också om mitt andra monster, ångestmonstret, har samma potential till att vara en informatör, en kreativ kraft och medskapare i min konstnärliga praktik som jag ser att mitt njutningsmonster har. Ångest som handling, som strategi. Om dessa syskon kan få dansa tillsammans. Men HUR?
Astrid Stenberg är nyutexaminerad skådespelare och medlem i teaterkollektivet 4 FLOORS OF WHORES som i höst är aktuellt med föreställningen NIXXXAVUORI på Teater Viirus.
Några källor:
- PLEASURE PLAceYS : om njutning i en konstnärlig praktik – Astrid Stenberg (2021)
- Teaching Art in the Neoliberal Realm: Realism versus Cynicism, Artistic Praxis and the Neo-liberalization of the Educational Space – Pascal Gielen (2012)
- Sister Outsider: Essays and Speeches by Audre Lorde, Uses of the Erotic: The Erotic as Power – Audre Lorde (1984, 2007)