För ett barn kan en teaterupplevelse skilja sig enormt mycket från exempelvis en film eller bok eftersom barnet närvarar fysiskt i scenrummet och interagerar med scenkonstnärerna. Tillsammans kan barnpubliken och scenkonstnärerna skapa en magisk känsla av samvaro. En gripande teaterupplevelse kan ha en starkare inverkan på barn än någon annan konstform. Så kände jag när jag var fem år gammal och för första gången såg en teaterföreställning. Jag kommer ihåg hur jag levde mig in i föreställningen så starkt att jag trodde att jag var en del av det som skedde på scen. När jag nu som vuxen ser på barnteater beundrar jag stämningen i scenrummet då rummets oskrivna regler stundvis är bortglömda. Publiken är orädd, ärlig och inlevelsefull. Barnen vågar leva fullt ut med föreställningen: skratta hysteriskt, skrika rakt ut eller somna. Dockteaterkonstnären Pauliina Vesslin, aktör i Nurinpäin Kollektiivi, beskriver den unika närvaron som kan skapas mellan konstnären och unga publiken:
– Barnpubliken är oförsonliga och ärliga. I bästa fall kan jag höra en liten publikmedlem säga efter föreställningen: ”När kommer ni tillbaka?”
I år lyfter Hangö Teaterträff fram barnteatern genom att bjuda på tre föreställningar riktade till en yngre publik: Kaboom – Konsten att förstöra av Live Art Denmark, Hula Hula av Nurinpäin Kollektiivi och WHIRR, WHIRR, BANG, CLANG! av Hav-Anna Company & Viirus.
Vad menas med barnteater egentligen?
Traditionellt sett har barnteaterns syfte varit moraliserande och pedagogisk i Norden. Det här traditionella tillvägagångssättet är alltför dammigt. Unga Klaras (Sveriges nationella scen för barn och unga) teaterchef Farnaz Arbabi diskuterade detta ämne när hon gästade Svenska Teaterns scenmåndag i mars. Arbabi ansåg att barnteatern ska vara högkvalitativ och barnpubliken ska behandlas som kompetenta teateråskådare, precis som den vuxna publiken: ”De är fullt kapabla att ta till sig en konstupplevelse, utan att den måste vara uppfostrande, nyttig eller egentligen ens begriplig…”.
Barnteaterns ställning är även i konstant utveckling i Norden. Live Art Denmarks grundare, Henrik Vestergaard, menar att de flesta tidigare har sett ner på barnteater i Danmark. Lyckligtvis är det inte längre fallet. Det finns däremot fortfarande en viss negativ särskiljning mellan vuxen- och barnteatern som Live Art Denmark inte uppskattar.
– Barn är smarta och kommer att leva längre än vuxna, varför ska vi vuxna bestämma allt? undrar Vestergaard.
Regissören Meri Anna Hulkkonen, aktuell med föreställningen WHIZZ, WHIRR, BANG, CLANG!, ifrågasätter även själva begreppet ”barnteater”:
– Jag skulle föredra att bara tala om teater eller scenkonst. Vi kan vara intresserade av konst oberoende av vem föreställningen i första hand är avsedd för. Jag kan bli imponerad av en föreställning vars målgrupp inte innefattar mig.
– Jag kan påverkas av en föreställning även om jag inte tillhör målgruppen. Men varför skulle jag inte tillhöra målgruppen? Hur värderas det som är lämplig konst för mig? frågar Hulkkonen sig själv.
Barnteater som ett begrepp är för klassificerande, utan ordet barn skulle dess ställning möjligtvis främjas och jämställas mer med teater för vuxna.
Inkludering av den unga publiken
Barnteatern söker sig ofta till sin publik genom att turnera i skolor och dylikt. De möter alltså publiken på mer trygga och bekanta platser, i stället för storslagna teaterhus med röda sammetsstolar och guldornament. Barnteatrar som har eget teaterhus eller fysiska utrymmen brukar även vara mer inkluderande och sympatiska. Se bara på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen (ett kulturhus i Stockholm för barn och unga). Deras lekfulla foajé med saccosäckar och färgglada väggar skapar en trygg och lättsam stämning som passar deras unga publik. Efter deras föreställningar väntar även skådespelarna i foajén, där barn och unga kan ställa dem frågor mellan himmel och jord. Skådespelarna tillsammans med barn – och ungdomspubliken blir likvärdiga.
Nurinpäin Kollektiivi passar även på att föra dialog och inkludera sin publik under själva föreställningen:
– Vi lyssnar på våra åskådare, om det är möjligt tar vi emot kommentarer från dem och det finns scener där de får delta. Ibland är publiken blyg och rädd, då gör vi inte det lika mycket, förklarar Vesslin.
Efter uppträdandet diskuteras föreställningen, publiken får ställa frågor och prova olika tekniker som uppvisades under föreställningens gång.
Bibehålla barnasinnet
Live Art Denmark inkluderar också sin publik av alla åldrar. Deras dynamiska föreställning Kaboom – konsten att förstöra går ut på att publiken är en del av föreställningen genom att de får förstöra och slå sönder saker medan de talar om konsthistoriska verk. Hulkkonen vill också göra teater, där publiken blir en del av det som sker på scen:
– Just nu försöker jag göra verk där det är lätt för publiken att delta, känna att deras tankar är viktiga, samtidigt som de uppmärksammar varandra. WHIZZ, WHIRR, BANG, CLANG! är ett verk som innehåller ett välkomsttal med instruktioner för deltagande, ett tankeexperiment om det verkliga och inbillade, kollektiv medverkan och en slutdiskussion.
När den unga publiken inkluderas i verken och bemöts som likvärda åskådare ger teatern utrymme för barnen att uppleva konsten utöver det traditionella tillvägagångssättet. Scenkonstnärerna får samtidigt chansen att lära känna sin yngre publik – vilken tematik som är central i deras liv och också våga skapa experimenterade konst som inte efterfrågats, exakt som för en vuxenpublik.
Vuxenpubliken borde också våga vara lik den uppriktiga och lekfulla barnpubliken. Jag som vuxen vill dessutom då och då uppleva konst genom lek och fantasi. Pauliina Vesslin påpekar att Nurinpäin Kollektiivi vill skapa ett utrymme som möjliggör detta:
– Fastän våra föreställningar ofta riktar sig till en ung publik vill vi skapa en mötesplats för olika generationer och utrymmen för vuxna att upptäcka och bevara sitt inre barn.
Fanny Arra är frilansande kulturjournalist som för närvarande studerar kommunikation och journalistik vid Helsingfors universitet. Passion för både teater och film.