Alienation och nationell identitet är två starka teman i Jaha Koos pjäs Cuckoo. Jaha Koo är en multimediakonstnär som blandar performance art, egenkomponerad musik, videokonst, texter och installation paketerat i ett personligt berättande tilltal. Cuckoo spelas under Hangö Teaterträff lördagen 10.6 kl. 20 vid Hankoniemen lukio.
Föreställningen Cuckoo är multimedial och innehåller formatmässigt bland annat en installation av talande riskokare. Alla i Sydkorea har en riskokare och varumärket Cuckoo har där blivit likställt med riskokare överlag. Såsom vi i Finland ser på saxar av märket Fiskars likställda med barndomens längtande blick på de stora orangea vuxensaxarna istället för de obekväma papperssaxarna, ser Sydkoreanerna sina riskokare av märket Cuckoo som en direkt koppling till sin matkultur och levnadssätt.
Under föreställningen har Koo tre stycken riskokare av olika modell på rad. Den första och äldsta modellen kan ”bara” koka ris och plinga lite försynt när riset är färdigt. Medan den i mitten mellanutkomna riskokaren kan tala och ser sig själv som smartast, men den kokar inte ris speciellt bra. Den nyaste riskokaren har en flashig digital skärm som visar hjärtan och smileyfacegubbar, men kokar inte bra ris alls på grund av alla extra funktioner som utvecklats från grundmodellen. De två senare riskokarna grälar sinsemellan och har olika synpunkter på hur riskokandets image ska se ut. Det hela kan liknas till riskokarnas släktträff. Ni vet de släktträffarna där folk inte alls kommer överens och någon spyr i en buske utanför tältet som blivit uppsmällt, någon drar upp gammalt trauma och allt ska sedan ställas upp på rad för att fotas till sociala medier. De äldre ska få respekt medan de medelålders kastar paj på de yngre generationerna. Allt i en blandning av vilja till förståelse. Tankarna går genast till trauman som generationellt går i arv och hur vi identitetsmässigt formas av traumafyllda roller. Genusvetaren Judith Butlers kända teori om att vi härmar en roll som har hämtat modell av en annan avhärmad roll kan appliceras här. Att vi egentligen inte automatiskt har den identitet vi har, utan tar på oss personlighetsdrag utifrån samhällsförväntningar som medvetet arbetats fram, där närområde och familj har ett stort finger med i rollspelet. När vi inte klarar av att fullfölja de förväntningar och könsroller som pressas på individen ur ett samhällsperspektiv, leder det till alienation och ensamhet.
Alienation ur ekonomins handskakningar
En av föreställningens starkaste teman är alienation. Främst den ensamhet som resulterat ur nationella ekonomiska kriser. År 1997 var stora delar av Asien i djup ekonomisk kris och Sydkorea, Thailand samt Indonesien fick ett stödpaket från International Monetary Fund (IMF) på 50 miljarder dollar för att stabilisera värdet av valutorna. Men det innebar också att Sydkoreas nationalekonomi övergick i rättsliga händer till IMF. Bilder av när IMF:s styrelse som består av vita amerikanska styrelsemän skakar hand med Sydkoreas ledare dyker upp. The white savior kommer springande med jävligt mycket pengar och landet deklarerar att den 21.11.1997 är National Humiliation Day.
Även andra länder i vår närhistoria har fått räddningspaket på många miljarder, Grekland som ett närmare exempel. Greklands ekonomiska stöd har däremot i media inte kallats lika mycket till just ”räddningspaket”, istället nog som ”stödpaket.” Kanske på grund av att Grekland tillhör EU och inte blev uppköpta i samma postkoloniala bemärkelse, just för att det inte är möjligt för ett land som Grekland. De här paketens olika benämningar för med sig olika typers tacksamhetsskuld som inte någonsin kan betalas tillbaka. Tanken med dessa ”räddningspaket” ges endast till länder med annan kulturell status än västerländsk, som sedan ska skämmas för att de ”fuckat upp” sin ekonomi ur de standarder som väst satt upp för att ses som en god ekonomi. Handlar i klarspråk om en vit blick som styrt över vilka som ska få finnas på olika ekonomiska koalitioner. Vad det leder till är att tacksamhetsskulden faller ner till individen på gräsrotsnivå allt hårdare.
Enligt nationalekonomen Thomas Piketty fördjupades identitetsrelaterade frågor i relation till det egna landets ekonomi efter 1980- och 1990-talens kriser runt om i världen, medan förmögenhetskritiken överlag tystades. Värderingarna och den roll som sattes på invånarna var att man skulle rädda ekonomin igen genom att arbeta upp till den nivå som man egentligen ska vara. Hela konceptet bärs upp av personer i arbetar- och medelklasserna. Man har inget annat väl att ta på sig rollen av att arbeta ikapp en identitetsskuld som aldrig någonsin tar slut förrän alla högre i hierarkin runt omkring skulle luckra upp på det synsättet. Att födas in i ett samhälle efter stora ekonomiska kriser innebär en självklar roll av att ta på sig arbete för att överleva, så att samhället ska överleva.
Jag är född precis efter den finska laman men allt jag läst och hört om början av 90-talet är att det innebar uppbyggning efteråt. Sydkoreas kris var kostnadsmässigt större än den finländska på 90-talet och eftermälet kan speglas i de generationer som vuxit upp i skalven efteråt. Jag nämnde tidigare riskokarnas släktträff och började tänka på en kompis från en by i Västra Nyland. Hen är som mig ett av laman lapset. Hens efternamn var känt för att ha många alkoholister flera generationer tillbaka, en roll som hen tog på sig i tonåren med att vara den som skulle vara mest full på hemmafesterna. Hens föräldrar var ur arbetarklassen och hade mycket tystnadskultur kring de trauman som skett tidigare. Till slut var hen så slut att hen i delirium försökte begå självmord. De här nedärvda rollerna som man både frivilligt och ofrivilligt tar på sig kan innebära så stor psykisk påfrestning att ingen utväg ur rollen längre finns, eftersom det är den enda rollen som erbjuds.
Det räddningspaket som formade hela Sydkoreas identitet lever kvar och går i arv. Den extrema arbetsmoral och hårda principfasthet gällande familjevärderingar i arbetarklassen och lägre medelklasserna går så långt att döden känns som enda räddningen när det inte går att ta sig ut. I de skor man ska fylla kan vardagens riskokarskärm vara den enda man kommunicerar med. Istället för att lösa de mentala kriser som pågår runt omkring drivs tabun hårdare. Man står ensam inför de roller som sätts på en och de här rollerna stjälper mer än hjälper individen. Hur förväntningarna uppstår kan som sagt vara ett resultat av nationella ekonomiska kriser, där förväntning om att upprätthålla patriarkala könsroller blir ännu tydligare. När den här bördan blir för tung att bära drivs jaget till alienerade platser bort från omgivningen. Individen jagas istället in i utrymmen där det enda som finns kvar är apati.
Ensamhetens balkongräcken
Känslan av ensamhetens apatiska sista stopp beskriver Jaha Koo genom en metafor till fysiska platser. Var 37 minut sker ett självmord i Sydkorea. Jag googlar fram att Sydkorea ligger på fjärde plats med flest självmord per 100 000 personer, Finland delar plats 24 med Japan. Den fjärde akten i Cuckoo heter Jerry och handlar om Koos personliga bearbetning av sin vän Jerrys självmord. Jerry hade i ett känsloutbrott sprungit ut på balkongen, stigit upp på räcket och i sin hopplöshet hoppat. Det mellanting från att stå stadigt på balkongen och sedan i fullständig ensamhet stå på räcket inför att dö, en fysisk plats som drivits fram ur känslofylldheten.
Som ett av laman jälkihikilapset känner jag igen det mellanting som balkongräcket innebär. Att som finländare stå gungande i historiens smutsiga tuulipukun och samtidigt luta framåt mot storföretagens klädmärken exempelvis. Koo berättar om balkongräckets utrymme med en sorts svart humor som gör att man som publik förs in i en kollektiv alienation. Påminner lite om en av de första finskspråkiga romanerna jag läste, Arto Paasilinnas Kollektivt självmord. Där skickar huvudkaraktären in en dagstidningsannons var han eftersöker personer som vill begå självmord tillsammans. Därefter börjar resan med att plocka upp alla självmordsbenägna med buss runt om i Finland. De flesta är ensamma, utslagna ur samhället, gamla, sjuka eller bara förbittrade över den roll de tvingats in i. Skillnaden mellan Paasilinnas roman till den verklighet som Koos föreställning för fram är att ingen buss någonsin kommer för att plocka upp personerna i det alienerade mellanförskapet. Den utlovade räddningen stjälper mer än vad den för vidare till nästa busshållplats. De kollektiva trauman, rasism från västvärlden och de snäva roller som tillåts driver folk in i dessa fysiska platser av apati.
Lista på länder som är ”kokko i hovo”
Föreställningens namn Cuckoo syftar i första anblick på riskokarnas namn, men tolkningsmöjligheterna är såklart bredare än så. Cuckoo heter den engelskspråkiga göken, vars sjungande också låter så: ”kuckuu, kuckuu.” Det onomatopoetiska ordet kucku används också ofta i småhumoristiskt nedsättande ton, att vara en driftkucku exempelvis. På engelska används uttrycket i bred utsträckning. I popkultur och i äldre animerade filmer används ofta göken, samt dess ljud, som symbol för när någon karaktär mår fysiskt dåligt, gör bort sig eller är psykiskt sjuk. Alla som sett Kalle Anka eller någon äldre kortfilm av Disney känner direkt igen detta slapstick-aktiga förlöjligande grepp av psykiskt sjukdom. Ken Keseys roman One Flew Over the Cuckoo’s Nest (Gökboet) och senare den ännu mer kända filmatiseringen med Jack Nicholson i huvudrollen utspelar sig på en psykiatrisk avdelning. Under min uppväxt användes den österbottniska varianten ”kokko i hovo” flitigt för att beskriva någon på ett nedsättande vis. Kokko är dessutom en gigantisk örn i Finlands nationalepos Kalevala, en fågel vars lynne kan skifta snabbt från att vara vänligt hjälpsamt till att bli karaktärernas största antagonist. Finns ännu fler tolkningar av föreställningens namn och dess kopplingar till hur man gör personer med psykisk ohälsa till åtlöje.
Jag har många gånger hört att Finland skulle vara ett av världens mest självmordstäta länder. Det har upprepats så många gånger under mitt tonår att jag alltid trott att det är så. Men först efter att ha sett Cuckoo för att kolla upp sagda lista blev jag förvånad över att Finland var så långt ner som på tjugofjärde plats. Säkert för att gammal statistik upprepats i åratal under förebyggande skolföreläsningar. De här listorna späder också på länders nationella identitet, vilket också förklarar varför jag fastnat vid påståendet om att Finland skulle vara högre upp än vad vi egentligen är. Flera artiklar från de senaste åren beskriver däremot hur självmorden minskat sedan 90-talet i Finland. Att man talar mer om tidigare tabubelagda ämnen som psykisk ohälsa har enligt Yle blivit mer vanligt och flera unga vågar sjukskriva sig från arbetet mer än tidigare generationer. Rehabilitering för psykisk sjukdom och kommunal vård för exempelvis missbrukare är däremot ett stort svart hål när det gäller Finlands hälsovård. Finland toppar nämligen fortfarande statistiken gällande drogrelaterade dödsfall i Europa.
Det är många faktorer som spelar in på länders självmordsstatistik. Att en person var trettiosjunde minut begår självmord i Sydkorea baserar sig till viss del på att psykisk hälsa är tabubelagt att prata om men även starkt på arbetsmarknadsfältets åldersdiskriminering. Förekomsten av självmord bland äldre är skyhög på grund av att äldre personer inte vill vara en ekonomisk börda på sin familj. Skyddsnätet för låginkomsttagande äldre är dessutom fatalt dåligt i Sydkorea. Arbetstakten- och bördan för att upprätthålla både personlig och statlig ekonomi går inte ihop med den ork en människa kan upprätthålla. Personer över 50 knuffas ut ur arbetsmarknaden och lämnas till sina familjers försörjning, där unga män nu ska överta rollen som familjens ekonomiska överhuvud. Igen strikta roller på roller på roller som sätts på individen själv att upprätthålla. Allt för att landets ekonomi moraliskt utåt sett inte ska braka ihop.
Lustiga riskokare?
Riskokarnas utveckling från att endast koka ris till att nu kunna visa hjärtan på en skärm medan de kokar ris, speglar också den samhällsutveckling som Koo målar fram. Förväntningarna påbyggs med tiden. Vi ska bli så effektiviserade i vårt arbete och frånvända från vår empatiska förmåga så att det leder till att själva livslusten försvinner. Ansvaret sätts på individen framom kollektiva lösningar. Alienationen blir även den ett faktum i ett hetsigt maskineri. Rollerna vi blir tilldelade grundar sig på en riskokare som grundar sig på en riskokare, som kommit från en annan tidigare riskokare. En roll som skapats ur kollektiv överlevnad men som övergått i en individbaserad kamp frånvänd från den gränsdragande nationella tanke som rollen ursprungligen kom ur. Den vita blicken som tycker att riskokare som sjunger och talar är roliga fastnar med skrattet i halsen när man inser vilken roll det handlar om. Det som till en början var lustigt kokko med en talande riskokare är småningom mer tankeväckande.
Rosanna Fellman är författare, estradpoet och aktivist. Fellman är kolumnist i Ny tid och har medverkat i flertal svenska och finländska tidskrifter. Hon är uppväxt i Jakobstad, bosatt i Helsingfors.