En dialog mellan dramatikerna Sinna Virtanen (FI) och Isabel Cruz Liljegren (SWE)
ISABEL
Sinna, vi måste prata om den nyskrivna dramatikens tillstånd. Måste den nyskrivna dramatiken dö för att kunna återuppstå?
SINNA
Den nyskrivna dramatiken har redan dött, den är redan ett lik. Pjäser är zombies, de är levande döda, odöda, spöken som existerar samtidigt i många tider och rum. Och så är det för att föreställningarna som är kopplade till dem ska kunna vara levande… Eller är det kanske tvärtom? Vad är egentligen mest levande, föreställningen eller pjäsen? Vad dödar vad, eller vilken av dessa håller den andra vid liv?
ISABEL
I bästa fall levandegör föreställningen texten och då blir de oskiljaktiga eftersom texten uppgår i själva föreställningen. Men för mig är den dramatiska texten inte bara vägen utan också målet. Jag skulle vilja ha en massa böcker i min bokhylla fulla av bara repliker, som får världen runtom orden att existera eller att inte existera beroende på vad dialogen väcker i varje enskilt sinne. Men de böckerna är inte odöda utan de ofinns. De mest levande i den här branschen är regissörerna och de förstår inte nyskriven text så när de, med kniven mot strupen oftast, tvingas göra nyskriven dramatik så måste de hitta på en massa egna idéer parallellt med texten så att de känner allt sitt levande liv pulsera i ådrorna. Då blir det två parallella pågående liv. Vilket är du mest intresserad av? Det du ser eller det du hör?
SINNA
Det som intresserar mig mest är vad som finns i mellanrummet mellan det som syns och hörs, vad som finns mellan sinnena, mellan orden och vid skymningens gränser. Dramatiken kan öppna dimensioner i vårt universum som ingen annan konstform kan. Den är kapabel till något som varken romandramatiseringar eller regimanus kan. De bästa pjäserna gör oss obekväma, de är krångliga och svåra och därför så intressanta och akuta. Och alldeles för ofta är det precis som du säger, att utmaningen inte tas emot eller accepteras. Man tar fram kikkapussi (cheap tricks) eller silkesvantar… Jag blir så ledsen när jag tänker på något random konstnärligt team som har tagit sig an en ”svår” (lysande) pjäs med motvillighet och efter en första överblick klagar på att texten bara är… För svår att göra… Det finns liksom ingen situation… Vad kan man liksom spela här… Det finns inget att skådespela… Man förstår inte karaktärerna… Och oftast får varje medlem i teamet mer pengar för att arbeta med verket under några veckor än vad dramatikern har fått för flera års arbete. Hur kan man bli av med dessa frågor eller förvandla dem till någonting intressant?
ISABEL
Det är ju här regissören behöver steppa fram och våga vila i utmaningen. Våga säga nej, det finns ingen situation ÄN. Det är svårt att förstå karaktärerna JUST NU. Men vi provar. Vi FÖRSÖKER FÖRSTÅ. Man jobbar så olika med klassiker och med nyskrivet. Strindberg försöker vi förstå, och Tjechov, och Ibsen och alla dem. Kanske till och med Norén. Men de flesta samtida dramatiker ger man upp på, innan man ens börjat. Det är synd. Jag tycker att den enda teatern som har en stark dramaturgisk uppbyggnad och där berättelsen kan beröra på djupet, eller omkullkasta oss, är den som utgår ifrån ett manus. Jag har inte heller, som publik, ett behov av att förstå allt. Ibland kan det ju vara spännande att också lämnas med frågor, tänka vidare. Vad är egentligen viktigt att FÖRSTÅ av ett scenkonstverk?
SINNA
Jag kan nog bli störd som åskådare om jag känner att jag inte alls förstår. Och nu talar jag inte om konstfientliga kommentarer som ”jag fattade ingenting.” Utan om upplevelsen av att min koppling till föreställningen bryts, att jag helt enkelt inte hänger med i vad som händer på scenen. Oftast händer detta i handlingsdrivna talteaterföreställningar med en massa karaktärer, förväxlingar och referenser. Något som utspelar sig till exempel ”i Amerika” där skådespelarna talar med varandra på svenska eller finska med engelska namn och bråkar högljutt. Motsatsen till detta, upplevelsen av förståelsen av ett scenkonstverk, är något annat än en vardagsförståelse. Förståelse kan innebära att jag på något djupt sätt känner mig del av pjäsens och föreställningens värld, och känner att det har en betydelse att jag sitter i publiken. Och detta innebär inte att verket måste vara på något sätt deltagande. Att sitta i mörkret i tre timmar kan kännas som ett aktivt och levande deltagande i en föreställning. Upplevelsen av att inte förstå som åskådare kan också bero på ett dåligt, inflammerat förhållande mellan pjäsen och föreställningen, att föreställningen försöker överförklara pjäsens värld på helt fel språk. Då blir det ett slags antisymbios där båda delarna bara suger livskraft av, och helt enkelt dödar, varandra. I Finland har man slutat nästan helt och hållet att publicera pjäser, så man har ingen chans att bekanta sig med texter som har blivit illa behandlade när de för första gången ser dagens ljus. Eller med de som aldrig kommer fram till ljuset… Jag önskar verkligen att det fanns fler pjäser överallt i världen. I olika former, på olika scener och mellan pärmar, översatta till tusen olika språk. Jag önskar att dramatiken kunde vara närvarande i nya medier och tvärkonstnärliga helheter. Jag tänker dock inte att konstformer bör bevaras för bevarandets skull – konstformer bör dö och återfödas. Måste den nyskrivna dramatiken dö för att kunna återuppstå?
ISABEL
Den måste kanske saknas ännu mer, kanske glömmas bort, för att det sen ska komma en föreställning som är jättebra med en fantastisk text som får alla att tänka att SÅHÄR ska ju teater vara. TÄNK att det kan vara SÅHÄR! Vi borde göra mer sånt här, varför har vi inte tänkt på det tidigare?! Och så börjar alla försöka utveckla dramatiken som konstform och man frågar sig saker som: vad är skillnaden mellan en osynlig text och en text som visar sig, och påstår något?
SINNA
Ja!!!! Och man svarar på frågan genom att skriva mer och mer, och ännu mer, bara helt fantastiska pjäser, en efter en. Och sedan, simsalabim, typ om hundra år har vi en värld där dramatiken inte längre på något sätt marginaliseras. I denna nya värld där dramatiken har dött och återuppstått, och nyskriven dramatik är kung av alla konstformer och vi alla antingen är eller vill vara dramatiker och konsumerar dramatik från morgon till kväll på tusen olika sätt, vad kommer dramatikerna att vilja fråga varandra och sig själva då?
ISABEL
Vi kommer väl att fråga oss hur vi kan representera fler konstformer via dramatiken. Och varför det bara ingår dramatiska verk i vår kulturkanon. Har det inte gått för långt? Borde inte några kliva av? Publiken skriker efter nyskriven dramatik men vet publiken verkligen vad de vill ha? Ska vi ge publiken det de vill ha?
SINNA
Jag tror att det faktum att konstnärerna själva är mer konservativa än publiken aldrig kommer att förändras. Antagandet om vad publiken vill är alltid ett antagande, en reflektion av konstnärernas egna rädslor. Vi vågar inte göra något för att ”publiken inte vill ha det” eller vågar inte avstå ifrån något för att ”publiken vill ha det”. Hur skulle vi kunna övervinna våra rädslor, hur kan vi rädda konstformen från oss själva, från vår – skaparnas – feghet, konservatism, småaktighet, konvention och rädsla för misslyckande?
ISABEL
Jag är osäker på om det är konstnärerna som är fega. Jag tror att ängsligheten är ett strukturellt problem. Att det är det administrativa monster vi skapat som samordnare och möjliggörare av vår konstform som är LIVRÄDD. Monstret är rädd för att det kan för lite om konst, för att det inte förstår skaparna av konsten. Det förstår heller inte att konst ska handla om det undertryckta, det ofullbordade och det oförklarliga i livet. Att det är sådan konst publiken vill ha och BEHÖVER. Det är just det som finns i den nyskrivna dramatiken. Det som liksom är för pinsamt och dunkelt för att arbetas fram av ett kollektiv. Men det jag pratar om syns knappt just nu på våra teaterscener. Måste den nyskrivna dramatiken totaldö för att kunna återuppstå?
SINNA
Nej, absolut inte. Jag tror att dramatiken måste hållas vid liv med näbbar och klor, via kollektivism. Jag tror att genom dramatikers kollektiva mod, och kommunistiska kollegiala vänskap, genom att dela med sig generöst av idéer, estetiker, praktiker och verktyg, kan vi hålla dramatiken levande och vital. Eller är dramatiken en enskild och ensam verksamhet för individer och därför en utstött genre?
ISABEL
Dramatikern är en ensam själ som vill uppgå i något större, som vill bidra, men på avstånd. Känner du igen dig i den beskrivningen?
SINNA
Ja. Samtidigt känner jag att dramatiken och därmed dramatikern är mitt i världen, längst ner, i dess inre, en hudlös och kroppslös varelse mellan föreställningen och publiken. Känner du igen dig i den beskrivningen?
ISABEL
Det låter vilset och rotlöst, lite sorgligt, att finnas till i mellanrum. Men också lite som en gud, som är i allt, överallt och ingenstans. Är dramatikern Gud?
SINNA
Nej, inte dramatikern, eller det hoppas jag inte, för någons skull… Men kanske är pjäsen, dramatiken, något slags gudalik varelse, och om det är så så måste den absolut dö.
ISABEL
Och NÄR den dör kommer det att straffa sig, det om något har vi lärt oss av de gamla grekerna.
Sinna Virtanen är en Helsingfors-baserad författare, dramatiker och performanceskapare. Isabel Cruz Liljegren är dramatiker, regissör och dramaturg som har skrivit över 20 pjäser och musikteaterverk.