Vad är queerscenkonst? Den slutsats jag har kommit fram till är att det inte finns något som kan definiera det svart och vitt. I texten har jag förslag på vad som kan klassas som queerscenkonst. Det jag egentligen undrar är: kommer det i framtiden finnas en dag där vi inte behöver skildra queerscenkonst från det ”klassiska”, ”vanliga” eller ”(hetero)scenkonst”. Så att vi alla sitter kring ett bord som jämlika. Klyschigt, jag vet.
Vi börjar med att definiera begreppet ”queer”. Queer är engelska och betyder konstig eller udda och har använts som skällsord för HBTIQA+ personer. HBTIQA+ gemenskapen har tagit begreppet och vridigt det så att man är stolt över att få kalla sig queer. I den här texten kommer jag att använda begreppet queer som ett paraplybegrepp för personer som hör till HBTIQA+ gemenskapen alltså personer som tillhör köns- och sexuella minoriteter. Men observera att alla HBTIQA+ inte definierar sig själv som queer. HBTIQA+ är ett brett spektrum som inte är så enkelt att definiera, vi (queera) kan ta på oss stämplar som kan underlätta den samhälleliga förståelsen.
I texten kommer jag förenkla en del, eftersom det annars, även för mig, blir för tungt att läsa. Då jag använder begreppet ”hetero”, refererar jag oftast till cis-heteron eller cisheteronormativitet. Cis-heteron är inte alla lika, men för enkelhetens skull kommer jag att dra alla över en och samma kam.
Det historiska perspektivet
Lagstiftningen i Finland har hindrat en hel del av skapandet av queert innehåll. Man kunde ännu år 1971 bli dömd till fängelse för homosexualitet, till år 1981 få en medicinsk diagnos för homosexualitet och ända till 1999 förbjöd man uppmuntrandet till homosexualitet. Vi kan väl säga att ganska många drömmar och möjligheter inte tilläts uppstå förrän på 2000-talet. Jag vill också understryka att lagar och sociala regler inte är en och samma sak.
Men för att queerhet inte är något nytt i världen. Det har alltid funnits genom alla tider i olika former. Så kan vi väl även berätta att det också funnits queera finlandssvenska scenkonstnärer i olika former. I vissa diskussioner kan man även konstatera att teatervärlden har varit sin egen fristad då världen inte tillåtit queerhet. Jag kan ganska ofta hålla med om fristadstanken, även om vissa av mina kolleger sannolikt tycker jag är naiv.
Den första finlandssvenska queera pjäsen – Karin Smirnoffs Ödesmärkt – kom ut 1923, men lades upp för första gången i Finland på Radioteatern 2014. Min enda tanke är: mycket mystiskt att det tog nästan 100 år för den att läggas upp. Vi kan absolut se att det fanns en tid då det var förbjudet, eftersom lagstiftningen var som den var.
1968 lades musikalen Cabaret upp i Finland, utan att notera Cliff Bradshaws queerhet på något sätt, utan man slank förbi det och man kunde säga att karaktären var hetero.
År 1991 hade Åbo Svenska Teatern en queermusikal, La Cage aux folles, som blev deras största succé dittills. Spelperioden var från början ungefär 40 föreställningar, men till slut 90 föreställningar. Det märkliga var att den inte lades upp någonstans i Finland förrän på andra halvan av 00-talet, med tanken på dess succé på ÅST.
Överlag har det varit svårt att få fram queera föreställningar eller queera karaktärer på teaterscener förrän på 2010-talet. Det är ju inte ännu heller så synligt eller mainstream, men sakta men säkert.
Det vi queera inte nödvändigtvis vill se
Det finns oändliga sätt att lyfta fram queers i scenkonsten. Här kommer några sätt jag har sett och anser att inte egentligen är för en queer publik.
- Teman Queeras lidande och smärta och Queerglädje/Queerjoy. Det är i sig viktiga teman för queera och för en heteropublik att se. För en queer publik är det mera ett bekräftande ”Jag är inte ensam” och för heteron kanske mera att väcka upp en empati. Queeras lidande och smärta är ett tungt koncept för ofta ser man något som kan riva upp ärr och väcka ett trauma. Det väcker också frågan: ”Har vi något annat än detta lidande?” Queerjoy fungerar som en motpol, den är där för att visa att det finns glädje och njutning hos queera. Nu är det roligt att vara queer, hellre queer än hetero. Men här kommer problemet: Vi försöker balansera ut världen med dessa två. Vi kan inte nå en medelväg med två motpoler egentligen. Vi behöver hitta det mångsidiga och flerdimensionella hos queera och lägga dem in i scenkonsten.
- Queer karaktär som en punchline. Den tiden är ännu inte helt förbi, men den kunde jätte gärna få sticka åt skogen. Tack. Alltså att göra skämt på queeras bekostnad. Det kan finnas undantag till den här regeln. Ärligt sagt gör jag ibland ironiskt mycket grova och elaka skämt om queera, men då tar jag det via mig själv och där finns en skillnad. Alla queera håller inte med mig i detta. Men som förslag: Ifall du ska göra ett skämt där det ingår något från det queera, snälla fråga oss (flera) först, det är bättre än att tro sig veta.
- Det att en föreställning försöker ta in queerhet och alla dess former, utan att alls egentligen jobba med representation. Jag ber: Gör det inte. Förlåt men då verkar skaparna jobba med tokenism, alltså istället för att ta tag i strukturella problem, lägga upp en prideflagga och tänka att allt är löst. Hellre tar vi små steg åt gången tillsammans och skapar en genomgående förändring så att den rotar sig djupt. För även om människan i sig är enkel, är alla människor komplicerade varelser.
- Queerhet i en heterofrom. Alltså med andra ord: ta det heteronormativa patriarkatet och ”översätt” den till queera personer, med andra ord en “heterolämplig föreställning” eller “homon för heteron”. Jaa nog känns det till en början helt bra att se en föreställning som inte endast har cisheteromän och cisheterokvinnor, men nu märker jag efter en stund att jag blir uttråkad, för att det känns som en föreläsning jag inte bett om eller en jag sannolikt inte behöver.
Vad är queerhet på scenen som fungerar?
Det här har jag nu grubblat över ensam och i grupp. Det finns inte ett entydigt svar på frågan men jag kan ge riktlinjer eller öppna tankar att tugga på:
Hypotetiskt säger vi att vi skapar en föreställning som heter Homo homo homo (titeln är inte så viktig) och sen sätter vi in allt vi kan tänka oss om queera: allt äckligt, allt härligt och allt det som är utanför det ”normala”. Sannolikt kommer vi att få ett dåligt mottagande från publiken, som blir upprörda och säger ”Det här är inte konst!” och så vidare. Så det gick inte helt som vi hade önskat, tyvärr.
Men vad om vi endast låter det gå mot det queera? Vi böjer oss från den raka linjen vi vanligtvis följer inom scenkonsten. Vi tillåter denna böjning, ser vad är de största möjliga förändringarna vi kan göra, utan att rubba publiken allt för mycket. Alltså trycker vi in oss sakta men säkert in i detta samhälle med små avvikelser. Hur låter det här? Nå manipulativt, såklart. Vi vet det, men om vi inte får skapa konst så som vi vill så ska vi väl få ”manipulera”?
Men för att förtydliga det här, inom ”heteroscenkonsten’’ satsar man ofta på motpoler ljust – mörkt, högljutt – tyst och så vidare. Inom queerkonst söker man inte så ofta efter motpoler utan kollar lite vid sidan om dessa poler och tar en titt: Vad är det som finns där? Dessa udda ställen mellan två poler, scenkonstnärer sällan uppskattar, även undertecknad.
Om detta gick över huvudet – don’t worry darling – här kommer några andra tankar som kunde hjälpa oss på traven.
Magkänsla: som queer och queer scenkonstnär är jag van att se en massa hetero och heteronormativt material på scenen. När det sen de få gångerna kommer ett litet sipprande i maggropen, så vaknar jag till och konstaterar ”Det här är homot!” Det finns inga ord att beskriva, endast en stark intuition.
Kroppsspråket: Det finns något i kroppsspråket som säger åt mig att något inte är heterot. Det är inte att en mansantagen går med svängande höfter eller att jag ser en ”homo handled”. Det finns något eget i gående och varande, något självsäkert litet svängande kanske.
Kroppen: Det finns något med kroppar och hur en konstnär kan vara med sin egen kropp utan att täcka något med eller utan kläder. Som en dammig gubbe sa: ”Vi har varit nakna sedan 60-talet”, nakenhet behöver inte antyda att något är queer, men om förerställningen är genomgående accepterande av kropp, naken eller ej så är det något i det som jag kan läsa som queer.
Vad tänker jag om queerhet på finlandssvenska teaterscener?
Jag vet ju en hel del queera scenkonstnärer, men jag vet inte så värst många queera projekt eller projekt som jag skulle godta som queera.
Bland de fria grupperna kan jag se en del queer tematik, hur de alltså behandlar ett tema som inte nödvändigtvis är queert (nåh allt är queert för den delen och allt kan göras queert). Jag tänker inte outa en enda frigrupp som queer eller queervänlig, det är inte min plats att göra det. Vi kan se att en queer stämpel kan bli ett problem. Med problem menar jag att alla queera kommer inte att tycka det är queert eller sen blir gruppen endast frågad till ett event för att fylla en kvot och då blir det inte heller någon variation.
På institutionernas scener är det sällan jag ser queerhet förutom i samarbeten eller gästande föreställningar, som ju redan är något i sig, men jag önskar att det fanns mera initiativ från institutionerna själv att lägga upp något queert i en föreställning eller som en föreställning.
Det är inte heller min plats att nämna queera scenkonstnärer. Alla queera scenkonstnärer vill inte kanske jobba med något queert. Alla queera scenkonstnärer bryr sig inte om queerhet. Bland skådespelarna kan det finnas en risk att endast spela queera roller eller sen spela endast heteroroller.
Jag tänker inte heller lyfta fram en specifik institution för att ge dem ris eller ros, tänker att de får själva gå igenom sin repertoar och ta en funderare. Det är inte heller queeras uppgift att säga hela tiden, ”Kunde vi få något på scenen för oss?” Nej verkligen inte. Det vi egentligen vill är att vi är med i arbetet som alla andra. Så vi får dem att smälta samman, inte som två olika enheter. Vi vill ju egentligen att scenkonsten på ett sätt speglar verkligheten på många olika sätt.
Nu följer ris och ros avdelningen
Ros:
- Jag såg på Regnbågsallians rf:s (föreningen som finns till för finlandssvenska queers) Instagram att de tillsammans med sina medlemmar tänkte åka och kolla på en finlandssvensk föreställning. Då jag i tiderna satt i styrelsen fanns det funderingar om att gå och se en finskspråkig föreställning, så det går vidare.
- Att man inom scenkonsten även fattat att perspektivet ”det är helt roligt att vara queer” är något att ha på scenen. Om vi ser på polerna queert lidande och queerjoy så är den här mellan dessa två, men inte helt i mitten utan närmare queerjoy.
- Att folk så småningom börjar (obs. sakta men säkert) fatta att vi queera scenkonstnärer inte har ett problem att jobba med heteroföreställningar, tro det eller ej, men på grund av för lite representation eller dålig representation så måste vi vara högljudda och missnöjda. Vårt missnöje får oss att se ut som att vi vill ha queera åt vänster och höger, nej. Det vi vill, och jag hoppas vi alla vill: Scenkonst ska representera världen och dess mångfald.
- Att queera scenkonstnärer smugglar in något queert i en föreställning, det kan vara i ljusen, scenografin, ett visst varande hos skådespelaren eller något specifikt i regin. Det som endast en queer person kan läsa in, förlåt det blir lite inside grej, men så är det än så länge.
- Det queera perspektivet i en heteroföreställning kan göra ett platt material till intressant eller ett intressant material till något superbt. Alltså att gå till det okända, göra en omkastning eller ta ett specifikt perspektiv som t.ex. trans, asexuellt eller lesbiskt.
- Drag och burlesk har under senaste åren blivit populärt även bland finlandssvenskar.
Ris:
- Nyligen såg jag en institutions egen föreställning där jag som queer hade krävt en specifik scen åt fanders för att den var homofobisk och föråldrad. Tematiken i scenen kunde ha fungerat för någon för 12 år sen, suck, men nu klassar vi den som homofobisk.
- Att se heteronormativa relationer spelas på scenen. Kom igen! Dagens heteropar behöver inte heller vara så enkla och tråkiga som vi tänker att de är. Det här kommer från en queerperson som vet att det finns normbrytande par och nu menar jag inte att ni ska börja göra föreställningar om swingers eller att ett 50-årigt par ska börja testa runt och ha lite bögsex (eller om det är det som får er att förstå så kanske det är vägen). Bryt bara upp vad ett förhållande, ett äktenskap, eller att vara tillsammans med någon betyder. Heteron gör det i verkliga livet också.
- Det att det finns en karaktär på scen som säger ”Jag är homosexuell!” och som följs av en dramatiskt paus eller ”Jaa hon använder ju pronomenet hen nuförtiden” för att visa den konservativa släktingen. Dessa två har tappat sina funktioner och vi kan alla gå vidare från dem. Hellre skulle jag se en karaktär som säger ”Hon… hen är..” att man märker att karaktären försöker korrigera sig själv, även om det också blir jobbigt, så finns det en tröstande faktor i det.
- Det att vissa av våra finlanddsvenska recensenter inte förstår att om en karaktär är ickebinär eller använder pronomet hen, så ska de stå hen i recensionen också. Det är inte svårare än så.
Kan vi ha svårt och roligt tillsammans?
Som en pedagog till mig och många andra har sagt: Varför göra det lätt och tråkigt för sig, när det kan vara svårt och roligt.
Det är svårt för oss alla att lära oss ut ur våra mönster i livet och i arbetet med scenen, eller de två kombinerat. Vi formar en massa mönster som barn och kommer inte från dem utan att ordentligt kämpa oss ur dem. Det talas ofta om generationsskillnader, att vi måste förlåta en äldre generation för att det inte lär sig. Är inte fullt emot eller för det här. Jag ser det som att vi alla kan kämpa för saken, om vi gör det ordentligt. Sedan märker vi hur lätt det egentligen blir. Att ta steget över den osynliga tröskeln är svårt för oss alla, men när vi är över den blir det så mycket bättre.
Willjam Tigerstedt är scenkonstnär som studerar skådespelarkonst på Konstuniversitetets Teaterhögskola.
Tack för hjälpen:
Aune Kallinen
Rico Eklundh
Linus Mäkelä
Alexandra Gustafsson
Sandra Malmberg
Elli Kujansuu
Andra medstuderanden