En epilog-chat mellan de avgående konstnärliga ledarna Jonas Welander och Tom Rejström.
J: Hej Tom, vi har vår sista festival framför oss. Den första var 2017. Tankar på det?
T: Hej på dig Jonas. Oj shit, jättemycket tankar och en massa suddiga minnen. Kanske först och främst tänker jag på allt vi ville göra, allt vi gjorde och allt det som ännu blev ogjort.
Om jag börjar från vad vi (eller åtminstone jag personligen) ville åstadkomma med Hangö Teaterträff: att festivalen skulle förvandlas till en total fristad för det progressiva. Ett slags oemotståndligt undantagstillstånd för det fria teaterfältet, där de mest förföriska, poetiska, politiska, intelligenta och inspirerande föreställningarna visas i egendomliga utrymmen.
Då jag utexaminerades från Teaterhögskolan år 2016, upplevde jag nämligen att den teater jag både var intresserad av att skapa och att se, inte hade någon naturlig plats på det finlandssvenska teaterfältet. Och de skapare som nyfiket ville utmana teaterns konventioner bestod (både då som nu) nästan uteslutande av frilansare som får kämpa för sin existens i en instabil projektekonomi. Jag tänkte att Hangö skulle bli en plats för dem. Ett utrymme där deras konst läggs på piedestal och således kan uppskattas av en ny, bredare publik. Utan att alls förglömma den gamla.
Och det påstår jag att vi lyckats med. I någon mån i alla fall. När jag bläddrade i de gångna festivalernas programblad, kände jag mig nog lite stolt över alla vi jobbat med och alla som uppträtt på Hangö Teaterträff. Att tunga, internationella scenkonstinspiratörer som Zachary Oberzan, Samira Elagoz, Gunilla Heilborn, Suzie Wang, She She Pop och Mammalian Diving Reflex har blandats med verk av unga, inhemska skapare som tar sina första trevande steg på teaterfältet. Många av dessa, då nyutexaminerade skapare, har idag etablerat sig som konstnärer, vilket jag ser som något otroligt värdefullt.
Jag tänker att vår festival försökt öppna upp portarna till en modigare och högre kvalitet för teaterkonsten. Är det för mycket sagt? Kanske lite för kaxigt. Nå, åtminstone har vi försökt bredda begreppet teater.
Vad tänker du? Och vad tänker du att har hänt inom scenkonsten under våra år? Har det alls blivit bättre?
J: Om det alls blivit bättre så skulle mitt spontana svar vara nej, men det kanske mer har att göra med att jag upplever att samhällsklimatet blir kallare och att konsten tappar mark när även de minsta av mänskliga uttryck reduceras till att bara vara kostnader. För jag håller med dig och tycker också vi lyckats med mycket av de vi gav oss ut för att göra, men samtidigt känns det som om vi spelat ett spel som inte går att vinna. Är konstnärliga ambitioner verkligen något som önskas idag? Vi lever i en populistisk tid och fast jag länge tänkt att det just inom konsten och bildningen kan komma undan den värsta populismen så har jag under de gångna åren börjat tvivla allt mer och mer. Länge trodde jag att ifall vi siktar tillräckligt högt och gör det tillräckligt bra, så löser sig det praktiska. Att ”goda idéer gör det möjligt”, men tyvärr är det knappast så. De strukturer som skulle behövas för att skapa en hållbar festival, för att skapa ett hållbart fritt scenkonstfält, är varken särskilt dyra eller komplicerade. Men ändå går det inte att få till det. Varför ska det vara så svårt? Är den fria konsten verkligen ett så stort hot eller vad är det frågan om?
T: Jag hör vad du säger och jag håller med om precis allt. Försöker däremot trösta mig med tanken att förändring bara tar jävligt lång tid. Så lång tid, att man hinner tappa både hopp och motivation under väntan. Och så får man bara stå ut med att ingen hör, ingen bryr sig och inget förändras. Att sist och slutligen, vinner den kommersiella snabbmaten. För så har det ju varit under våra år; att trots att vi försökt formulera vårt unika uppdrag så tydligt som möjligt för våra finansiärer, är det mest en klapp på axeln man får som svar. Samtidigt som festivalens omsättning har ökat enormt sedan vi börjat och vi lyckats initiera samproduktioner och seriösa samarbetsprojekt… Det är lätt att bli bitter, samtidigt som jag försöker påminna mig själv att inte spy gift över alla som fortsätter kämpa.
J: Du har rätt, och det är ju nog också för att det är så många som kämpar och orkar fortsätta kämpa som festivalen och hela fältet hålls igång. Och här är det ju kul att se att fast det gjorts stora förändringar, både i festivalens och fältets strukturer, så verkar nog både publiken som alla som hjälper till vara övertygade om att festivalen behövs. Det har givetvis att göra med att festivalen väl på ett de flesta mått mätt är en mysig och trevlig tillställning, men så tror jag nog också det har att göra med att det trots allt ännu finns en genuin uppskattning och nyfikenhet inför teatern som konstform.
T: Jag pratade nyss med en regissörskollega som ofta arbetar processinriktat på institutionsteatrar. Hen sa att den konstnärliga planeringen överskuggas nuförtiden med tiotals möten där olika avdelningar gör upprepade ”riskanalyser” kring verket. Riskanalys i den meningen, att blir det tillräckligt klirr i kassan. Frågan är, gör någon i branschen ”konstanalys” nuförtiden? Jag hör få seriösa diskussioner om form och politik – innehåll! Samtal där vi försöker hitta ord för den konst som är svår att sätta ord på. I stället ersätter vi vår vokabulär med just termer som mäter saker. Poesin ersätts av en konstant riskanalys: säljer verket tillräckligt? Är det politiskt korrekt? Finns det tillräckligt med nödutgångar i salen?
J: Det är väl därför just festivaler är så viktiga för teaterns ekosystem. Inga andra teaterstrukturer erbjuder lika bra förutsättningar att sätta verk under lupp, jämföra dem med varandra och få till en miljö där konsten verkligen diskuteras som en festival gör. På en festival går det att vara nördig på ett sätt som det finns väldigt lite plats för annanstans. Att trygga just den platsen är jätteviktigt, fast det också är jättesvårt.
T: Hur menar du?
J: Jag tänker att en viss intimitet och slutenhet som festivaler tenderar inbegripa är nödvändig för att det ska kunna uppstå genuint kritiska och djupgående samtal. Men för att dessa samtal ska bli konstruktiva måste slutenheten ändå alltid föregås av och inkludera aktivt utbyte med t.ex. internationella inslag för att festivalen ska få syre och andas. Och allt är väl bra så här långt. En bra festival ska i mitt tycke lägga olika uttryck, såväl lokala som internationella, bredvid varandra för att låta de gnistor som sker i krockarna ge upphov till något oväntat, en tanke eller en känsla eller nåt.
Men i balansgången mellan dessa olika fält, dessa möten och krockar o.s.v. Fast det är i den balansgången jag upplever hela festivalarbetet som mest spännande och utmanande är det också där som många brister kommer fram, både mänskliga och strukturella, som också motarbetar de samtal om konst och innehåll som du efterlyser. Blir balansen för mycket mot det intima är det ofta för att folk känner varandra för bra vilket gör diskussionen syrefattig. Endera är kritiken trubbig då folk känner varandra för väl och har massvis med annat i bagaget och allting börjar handla om människorelationer snarare än konst, vilket väl kan ses som ett typiskt finlandssvenskt fenomen. Men då blir ju nog heller inte samtalet särskilt bra om folk känner avstånd, eller om till exempel det internationella programmet presenterar en sådan estetik som helt saknar fästningspunkter lokalt.
T: Och här finns det ju både ett problem med att teaterfältet fortfarande är rätt smalt och att det för de flesta är det som är bekant från tidigare som lockar, men så är nog teatern och andra scenkonstformer ännu underprioriterade i allmänbildningen. Det går liksom inte att lita på att det finns en allmän uppfattning om olika hur olika scenkonstarter kan manifestera sig själv som en naturlig del av vårt samhälle.
J: Du har absolut rätt. Det räcker ju inte med att det görs teater, ens att det görs bra teater, det behövs också olika forum för den teatern att diskuteras och ställas i relation med sin omvärld, med sin historia.
T: Och just därför behövs festivaler. Därför behövs Hangö Teaterträff. Kanske just nu mer än någonsin.
J: Jag tänker att just med Hangö Teaterträff är det ju nu det börjar bli rätt intressant att se på hela festivalens drygt trettioåriga historia inte bara som en serie festivaler med olika föreställningar utan också som en överblick av hur det finlandssvenska teaterfältet har utvecklats, testat olika grejer, gått igenom olika faser. Festivalens katalog blir ju på det sättet en del av ett kollektivt minne med avtryck av alla som varit involverade genom åren. Och det är väl värt att fira kan jag tycka?
T: Länge leve Hangö Teaterträff!