Hur kan organisationer inom scenkonsten stödja konstnärer i början av sina karriärer, på ett fält som nyligen drabbats av coronapandemin och nu av politiska nedskärningar? Ett antal konstnärer vars verk är aktuella på årets Hangö Teaterträff delade med sig av sina tankar kring ämnet.
Jag verkade som verkställande producent för Hangö Teaterträff under åren 2020 och 2021, det vill säga under den djupaste coronatiden. Under den perioden arbetade vi med att förtydliga målsättningarna och strategierna för festivalen och dess sammanhang. Att en av festivalens funktioner är att fungera som en plattform för konstnärer som befinner sig i början av sina karriärer var en tydlig och delad utgångspunkt. Detta anknyter nämligen till många av Hangö Teaterträffs värderingar och mål i förhållande till frågor om hållbarhet, att bära upp historien, festivalens betydelse som aktör på det fria fältet, festivalens betydelse som aktör på det finlandssvenska teaterfältet och festivalen som koncept, men även vad gäller framtiden för HTT på ett fält som samtidigt blir allt mångsidigare och utarmas på samma gång. I en verklighet, där organisationer söker finansiering från samma kanaler som konstnärerna själva.
Inför den här artikeln skickade jag ut en kort enkät till koreografen och dansaren Pie Kär, skådespelaren Antonia Atarah, konstkollektivet Glitcher och arbetsgruppen som består av bildkonstnären Alexander Salvesen, ljuddesignern och kompositören Ville Kabrell samt poeten och dramaturgen Milka Luhtaniemi. Mitt mål var att få en uppfattning av hur fältet ser ut nu, ett par år efter coronanedstängningarna, mitt i den nya krisen relaterad till konstfinansiering, och utreda vilka önskemål och behov särskilt konstnärer i de tidiga stadierna av sin karriär riktar mot konstorganisationer.
Hangö Teaterträff är enligt mig en liten, ekonomiskt blygsam men kuratoriskt ambitiös festival med tonvikt på svenskspråkig scenkonst i en tvåspråkig småstad i södra Finlands periferi. Den har inte resurser att göra stora förändringar, men den har – som alla organisationer, och individer – möjlighet att använda de resurser som finns för att lyfta fram scenkonstfältets utmaningar och upprätthålla diskussionen. Den här möjligheten använder organisationer förvånansvärt sällan.
De intervjuade konstnärerna har alla utbildats vid Konstuniversitetet och tagit examen mellan 2018 och 2023. Samtliga av dem har erfarenhet av att arbeta i stipendiefinansierade arbetsgrupper och på olika scener på det fria fältet, men även vid konstinstitutioner som beviljas statsandelar. Många av deras upplevelser är delade, men det finns förstås också skillnader relaterade till såväl olika yrkesbilder som individer. Förutom konstnärerna intervjuade jag Jonas Welander, en av festivalens konstnärliga ledare. I den här texten sammanställer jag de observationer jag gjort utifrån materialet och reflekterar kring dem även i förhållande till mina egna erfarenheter efter tjugo års arbete på fältet i egenskap av producent, skribent och kurator.
En delad erfarenhet bland de intervjuade är att Konstuniversitetet lägger stor vikt vid att fostra sina studeranden till att växa som konstnärer, men däremot inte i samma grad förbereder dem för arbetsförhållandena på fältet. Utifrån ett mycket litet urval verkar det som om linjen för svenskspråkiga skådespelare vid Teaterhögskolan lyckats bäst med att kommunicera vilka yrkesmässiga realiteter som gäller för professionella scenkonstnärer i Finland. I dessa ingår mycket produktionsarbete och väldigt få jobb dit man ”bara kan gå” för att göra egen konst med en månadslön. Men att de prekära premisserna på fältet förs fram, innebär inte att man ges några praktiska verktyg för att kunna navigera och verka på fältet.
Jag ser på skolan är den första institutionen mot vilken man kan och bör framföra önskemål, men tanken med den här artikeln är inte att utveckla den professionella utbildningen, utan att reflektera kring de sätt på vilka befintliga konstorganisationer kan hjälpa konstnärer i tidiga skeden av deras karriärer. I det här sammanhanget inbegriper jag de plattformar där konst presenteras, så som festivaler, teatrar och mer långsiktiga kuratoriska koncept som institutioner. I texten använder jag orden institution, organisation och plattform om vartannat, men jag menar oftast samma sak.
För att stödja konstnärer i början av deras karriärer kan följande behov OCH åtgärdsförslag för konstorganisationer hämtas utifrån intervjuerna och diskussionerna:
Ökat produktionskunnandet och stöd för det
Redan under studietiden skulle mer undervisning kring producering behövas. De allra flesta utexaminerade studenterna får inte längre fast anställning på konstinstitutioner eller försörjer sig som inbjudna konstnärer, utan måste (kan/får) utveckla sina projekt själva.
Hangö Teaterträffs Jonas Welander ser att konstorganisationer i det här fallet kan hjälpa konstnärer i början av sin karriär genom att erbjuda tid och handledning: ”Vi kan inte utgå från att unga konstnärer automatiskt till exempel har finslipade tekniska raiders. Festivalen kan ge anvisningar kring hur en sådan ska göras. Det är förstås en fråga om resurser och därmed även en fråga som handlar om värderingar. Om man vill ha med unga konstnärer bör det även budgeteras mer tid för produktionshandledning.” Detta är även en notering till finansiärerna.
I samband med festivaler och andra plattformar skulle detta ökade produktionskunnande också kunna innebära olika workshoppar och masterclass-kurser.
Producenttjänster
Intervjuerna avslöjar också en önskan om att det under större institutioner skulle finnas starkare producenttjänster som frilansande konstnärer kunde utnyttja. Eller att en sådan aktör skulle etableras. Också jag stöder inrättandet av någon form av producentorganisation, men jag ser att den borde få en tillräckligt lång och omfattande finansiering från staten, så att den skulle hinna etablera sig och hitta sitt sätt att verka inom fältets strukturer. Ifall en producentorganisation för det fria fältet skulle finansieras av staten, kunde den inte längre ses som en ”start-up” eller en lyx för etablerade konstnärer, utan som en del av konstfältets ekosystem.
Jag vill också här tillägga att utbildandet av producenter borde ingå i Teaterhögskolans uppgifter. Det är ett slöseri med resurser att högutbildade konstnärer lägger sin tid på att lära sig sköta rollen som producent istället för att fokusera på det konstnärliga arbetet. Som flera av intervjupersonerna uppgett skapas många långvariga professionella samarbeten under studietiden. Jag ser att skolan kunde vara en plats där producentsamarbeten också skulle kunna skapas. Det är svårt att se en framtid där strukturen skulle vara så drastiskt annorlunda att det inte skulle vara värt att utbilda producenter.
Öppen dialog och ärlighet i produktionsplaneringen
Både konstnärerna och Jonas Welander önskar att det fanns mera tid och en ärligare dialog om de befintliga resurserna redan i planeringsfasen, så att det konstnärliga arbetet kunde göras kreativt men utifrån realistiska utgångspunkter istället för önsketänkande. Enligt min egen erfarenhet behöver alla parter träna på att både lyssna och tala öppet. Här finns ofta från båda hållen rädslor, underlägsenhetskänslor och annat traumabeteende orsakat av tidigare erfarenheter.
Milka Luhtaniemi formulerar det väl: ”Institutionerna bör veta vilken typ av konstnärer de arbetar med och komma ihåg den grundläggande öppenheten och osäkerheten som ingår i det konstnärliga arbetet, vilket innebär att det alltid är en form av förtroende att anlita en konstnär.”
Avtal, regelbundna möten och t.ex. budgettransparens är medel med vilka man kan bygga upp förtroende och tydlighet. Dessutom lyfte konstnärerna fram att känslan av grundläggande trygghet lider av nuvarande praxis, där konstnärer måste fakturera istället för att få lön för sitt arbete. Detta uppfattas som en bristande förståelse för konstnärernas livsvillkor.
Utveckling av produktions- och turnémodeller
Så länge jag kan minnas har det funnits en önskan om bättre turnésystem inte bara internationellt utan även inom Finland. Detta har resulterat i bland annat Nya klassiker-fonden, som strävar efter att sammanföra stadsandelsteatrarna och aktörer på det fria fältet utifrån enskilda verk. Projektet är bra, men problematiskt såtillvida att ansvaret ofta faller på det fria fältets överarbetade aktörer. Dessutom är endast de som får verksamhetsbidrag från Taike berättigade till finansiering, vilket innebär att man i praktiken måste vara etablerad och ha kontinuerlig verksamhet, vilket inte alltid är ett mått på verksamhetens professionalitet.
Utvecklingen av producentorganisationen ses som ett svar på turnéfrågan.
Delade lokaler och teknik
Det vore viktigt också för aktörer och arbetsgrupper utan lokaler att kunna arbeta med sina verk i tekniskt välutrustade lokaler under längre perioder än vad som i dag är ekonomiskt möjligt. Här skulle organisationer med teknik och faciliteter kunna fungera som plattformar och vara till starkare hjälp. Jag tvivlar på att detta kommer att hända om inte finansiärerna erbjuder antingen morot eller piska. Åtminstone för stadsandelsteatrarna kunde det vara en avlönad verksamhet att erbjuda utrymme och andra resurser till fria grupper.
Tillmötesgående
Konstorganisationer förväntas vara mer välkomnande till konstnären. Konstnärer i början av sin karriär kan vara osäkra på rådande praxis och det kan vara svårt att föreslå sina egna verk till lämpliga parter. Vid sidan av gästspel (och föreställningar som hör till repertoaren) skulle det kunna finnas olika lättare programformat och experiment genom vilka man kunde mötas och presentera det egna konstnärliga tänkandet. Det kan till exempel vara klubbar, kvällsprogram eller faciliterade diskussioner.
Nätverk och introduceringar
Konstnärer som befinner sig i början av sina karriärer behöver bli introducerade till såväl människor som plattformar. I Finland finns en jargong där man talar om att kretsarna är små och alla känner varandra, även om arbetet i verkligheten är skarpt uppdelat mellan till exempel olika konstformer och städer. Som gräsrotsverksamhet kunde mer etablerade aktörer introducera sina yngre kollegor vidare. Jag ser personligen också att vi borde ha en praxis av att föreslå potentiella matchningar till varandra: verk som skulle passa för en kollegas teater eller konstnärer som borde träffa varandra.
Skapa mötesplatser
Antonia Atarah citerar sin kollega som har drömt om ett frilansardagis, där människor som arbetar ensamma kunde mötas. Jag förstår längtan och stöder idén. För producenter finns sådana gemensamma arbetsplatser, till exempel i Performancecentrum Eskus i Helsingfors, men liknande platser för konstnärer saknas.
Min erfarenhet är att människor har ett stort behov av att träffas och dela saker med varandra. I mitt nuvarande arbete som kurator för Tehdas Teatteris Jokistudio har jag försökt skapa en plattform där olika aktörer kan mötas. Tillsammans med mina kollegor har jag organiserat bland annat en kommunikationsworkshop för kommunikatörer på fria fältet och ett sleepover-evenemang för producenter. Evenemangen har organiserats med en minimal budget och de har varit framgångsrika och har fött nya impulser. Med minimal budget menar jag inte att den här typen av sammankomster bygger på volontärarbete, utan att allt inte behöver vara en megaproduktion för att vara bra, högkvalitativt och framför allt nödvändigt. Min arbetsgivare är en teater på det fria fältet som ser ett värde i att skapa sådana här möten.
Långvariga relationer
Majoriteten av de intervjuade konstnärerna upplevde att de i början av sin karriär har fått lära sig av en större organisation och fått möjligheten att experimentera. Med lärande menar jag inte bara att de blivit anställda vid institutionsteatrar, utan till exempel ingått i långvariga samarbeten med en festival, med vetskapen om att det finns utrymme att prova och misslyckas.
Att möta publiken
Konstorganisationer vet hur man tilltalar publiken. Den här informationen ska också delas med konstnärerna. Organisationer har kunskap i att formulera sig kring konst, och att dela med sig av den kompetensen kan också hjälpa konstnären att utveckla sin egen praktik och skriva bättre stipendieansökningar, det vill säga förbättra sina försörjningsmöjligheter.
Vårda och värna om mångfald
Underrepresenterade grupper som BIPOC eller queer-konstnärer bör lyftas fram på ett långsiktigt sätt, inte bara som ett kryss i rutan-projekt. Som Antonia Atarah påpekar skapar en mångsidig grupp aktörer också en mångsidigare publik – och scenkonsten behöver ny publik. Frågan om mångfald gäller inte bara på representations- eller individnivå, utan är också relaterad till konstens innehåll och estetik: en konstnärlig mångfald behövs för alla typer av scener, så att det finns ett mångsidigt utbud konst för framtidens publik.
Utrymme och tid för det flyktiga, sköra och trevande
”Det är bra om producenterna och institutionerna är införstådda också i de flyktiga, sköra och trevande aspekterna av den konstnärliga processen. Jag har goda erfarenheter av att representanter för institutionerna deltar och följer med repetitionerna och för en dialog kring såväl konsten som produktionen”, säger ljuddesignern och kompositören Ville Kabrell. Även andra konstnärer som intervjuades uttryckte liknande erfarenheter. En närvarande representant från institutionen skapar känslan av att konstnären är välkommen, att hens konst är viktig, att det finns en vilja att utveckla den till dess fulla potential.
Mot påverkansarbete!
Konstnärerna efterfrågar mera påverkansarbete i riktning mot beslutsfattare från institutionernas håll, att dessa i större utsträckning skulle föra fram konstfältets aktuella ämnen på synliga platser i offentligheten, så som expertpaneler och diskussionsprogram i tv. Jag håller med. Om man i offentligheten skulle diskutera konst mera och från andra perspektiv än via prat om oro skulle det bli tydligare att konst är något viktigt, och den diffusa idén om konst som en lyx skulle inte längre kunna användas mot konsten.
Modigare kuratering
Pie Kär efterlyser djärv kuratering: ”Sådant som vid behov riskerar den lilla finansiering som ännu återstår. Att man inte skulle ge efter för en viss typ av utpressning, som i förhållande till finansieringen håller på att ske i politiken. Konsten ska inte tänka på vad finansiärerna eller utbildnings- och kulturministeriet vill, den ska vara intresserad av publiken och kommunicera flexibelt med den, utan att för den skull antyda att konsten ska sträva efter enkelhet eller allmängiltighet. Man måste veta vilken typ av publik man vill ha och artikulera dessa kuratoriska linjer tydligt.”
Bland konstnärerna som svarat på enkäten finns en oro för att de planerade nedskärningarna inom kultursektorn kommer att leda till mer konkurrens på fältet, där man i allt högre grad väljer att satsa på säkra kort och publiksuccéer. Hangö Teaterträffs Jonas Welander tror inte på detta hot, utan ser att de som ansvarar för programmen fortfarande är nyfikna och vill göra egna upptäckter. Welander lyfter fram att just festivaler kan fungera som en plattform för att presentera mer okända aktörer, för på festivaler är publiken mera öppen för att uppleva nya saker. Jag vill dessutom också själv tro att mångfalden bland kuratorer hela tiden ökar, vilket i sin tur möjliggör en större variation i programmen.
Slutord: Ett svältfött fält i behov av radikal delning – och pengar
Det finns med andra ord många sätt på vilka man kan möta konstnärer i början av sina karriärer. Vissa av dem är lätta att implementera utan extra resurser, så länge som konstorganisationernas värderingar är tydliga.
För att överleva/lyckas/blomstra behöver fältet också implementera radikal delning i större utsträckning. Med radikal delning menar jag i första hand att man delar på de befintliga resurserna. Förutom utrymme och pengar är även kunskap och nätverk resurser. Utöver att erbjuda sina utrymmen för att skapa konst, kan man också upplåta dem för exempelvis olika slags möten.
Jag vet inte om detta innebär att ge upp sådana fördelar som redan uppnåtts. På sätt och vis hoppas jag att detta inte är nödvändigt, för varje festival och teaterhus är byggt med någons svett och passion. Trots detta måste organisationernas verksamhet kunna granskas kritiskt av staten, kommunerna, andra finansiärer, allmänheten och konstnärerna, som också ska kunna komma med krav. Framför allt hoppas jag att publiken ska lära sig att kräva. Den bästa konsten, med bättre arbetsvillkor.
Som Alexander Salvesen säger är den finska konstscenen också som svältfödd i världsklass: ”Om fältets finansiering till exempel låg i nivå med de andra nordiska länderna, skulle situationen redan vara helt annorlunda. Trenden mot utarmning, stämplingen av konst som någon slags ’extra lyx’ och en allmän stämning av nöd oroar. Konstnärer skapar ju en värld där det är möjligt att tänka och känna.” Detta kräver mera pengar, inte bara inställda nedskärningar. Det finns flera konstnärer än resurser. Det är inte konstnärernas fel.
Mer om detta ämne på Hangö Teaterträff i keynote-talet Marta Keil – Vad kan vi lära oss av konstinstitutioners trötta kroppar? på lördagen den 8 juni kl. 12 på Brankis. Föreläsningen följs av en paneldiskussion med Keil, Kerstin Schroth, Minna Lund och Antonia Henn.
Heidi Backström är en kulturproducent, skribent och kurator som var ansvarig producent för Hangö Teaterträff 2020 och 2021.
Översättning: Kaneli Kabrell
Bildernas fotografer i ordning: Milka Luhtaniemi, Ville Kabrell, Alexandra Gustavsson, Pie Kär.