Jag börjar med en fråga.
Gissa vilken finlandssvensk teaterproduktion som under det senaste spelåret varit den mest omtalade och publikdragande.
Tänk sedan på det som tankesmedjan Magma konstaterade i sin rapport om scenkonstfältet i Svenskfinland, att man är bra på att bevara men inte på att utveckla.
Och vad är det som egentligen menas med begreppet ”konstnärligt mod”, det där som Antoniapriset ska premiera?
Det är nu tjugo år sedan Antoniapriset introducerades, som ett sätt att summera ett spelår och ge värdefulla produktioner en plats i vårt kollektiva minne.
Den gången gick priset till Teater Viirus produktion No Return, med en regissör och sex skådespelare som vågade lita på något så flummigt som teatermagins kraft.
Vad man den gången egentligen tänkte med begreppet ”konstnärligt mod” minns jag inte längre, annat än att man ville undvika ordet ”bästa”. Det var lite som den stora tyska teaterfestivalen Theatertreffen gör, att istället för de ”bästa” tala om de ”mest beaktansvärda” produktionerna.
Vad de nu sammanlagt tjugoen Antonia-juryna tänkt om det där konstnärliga modet skulle vara intressant att veta. Antagligen har alla snart sammanlagt hundra jurymedlemmar tolkat begreppet på helt egna sätt. Kanske har de flesta utgått från vad som berört dem mest, eller det som mest känts som ett helt och fungerande konstverk.
Då årets jury samlades för ett sista samtal om de 30 uppsättningar vi tagit del av, kom vi fram till att vi sett mer av genomtänkt och välgjort hantverk än utpräglat konstnärligt mod.
Samtidigt har vi noterat att flera finlandssvenska scenkonstnärer hittat sin plats i finskspråkiga sammanhang; Akse Pettersson, Linda Wallgren, Kaisa Lundán, flera skådespelare, eller det helfinlandssvenska teamet bakom den hyllade Flamingonpunainen unelma på Teatteri Jurkka.
Sålunda är vi av samma åsikt som Magma-rapporten, som i sin analys konstaterade att det är ett problem att dramatiker och kuratorer och dramaturger får väldigt lite plats på teatrarna i Svenskfinland, yrkesgrupper som uttryckligen ska kunna fördjupa och hitta nya perspektiv i fråga om form och text.
Konstnärligt mod handlar inte bara om det som syns på teaterscenerna, utan i lika hög grad om det som sker i kulisserna. Hur man skapar förutsättningar som ger modet utrymme. Hur man utvecklar ekosystem som stärker hela fältets mod.
Magma-rapporten jämförde med det som samtidskonsten och dansscenen satsat stort på under 2000-talet: residensprogram, kuratoriska nätverk, kunskapsutbyten mellan institutioner och fria aktörer. Allt det har hjälpt konst- och dansfältet att utvecklas och stärkas.
Runtom i Norden söker man olika sätt att få in nya idéer till stora institutioner. På Dramaten i Stockholm kan det handla om att hämta in utländska intressanta gästande regissörer. Stockholms Stadsteater har sin Fri Scen där unga scenkonstnärer ges en plats, detsamma gör också den väldiga Osloteatern Det Norske Teatret med den nyetablerade Scen 3.
Det är inte så att Svenskfinland helt och hållet saknar sådant. Vi har fria grupper med internationella nätverk, vi har Viirus Guest, men liksom rapporten konstaterar ser man väldigt sällan spår av sådana synergier på de större institutionerna.
Inte ännu, åtminstone.
Nyligen berättades det att Wasa Teater vill påbörja ett residensprogram, och Åbo Svenska Teater filar på en ny strategi där samarbeten sannolikt ska spela en större roll.
Samtidigt skapas biljettsystem som (äntligen) ska göra det lättare för en ung publik att upptäcka och fascineras av den unika närvaro som scenkonsten kan erbjuda. Redan nu har Wasa Teater gjort det möjligt för under 26-åringar att för 26 euro gå på teater hur ofta som helst under ett spelår, ett koncept lånat från Dramaten där samma åldersgrupp kan se hur mycket teater som helst under ett år för 35 euro.
Kanske något är på gång, i kulisserna?
Då Jussi Sorjanen ledde Teater Viirus, uttryckte han flera gånger sin förvåning över att teaterfolket höll sig borta från den politiska diskursen. För att samtidsteatern ska kännas betydelsefull, krävs det att man också deltar i diskussioner om det som är viktigt just nu. Ansåg han.
Så tänker också jag. Jag saknar konstnärliga manifest speciellt nu i ett 2020-tal där den demokratiska idén är hotad, där bildningens infrastruktur är hotad, där den fria konsten är hotad, där skillnaden mellan sanning och lögn är otydligare än någonsin sedan 1930-talet och det efterföljande världskriget.
Också det är ett uttryck för konstnärligt mod. Att höja sin röst. Att utnyttja en röst som har synlighet. Att våga ta upp kampen med algoritmerna och sociala mediers snedvridna människobild.
Finns det bättre platser för det än scenkonstens rum? Är det inte där vi kan samlas, känna närvaron av andra människor, på riktigt och inte online? Är det inte den ultimata platsen för samtal, där samtiden kan kommenteras och diskuteras, och där vi alla kan hitta verktyg att förhålla oss till allt det omvälvande som sker omkring oss?
De rummen måste utnyttjas, när de ännu finns. Det finns gott om exempel från Europa och USA som berättar att de rummen inte är självklarheter.
För visst är det som Sixten Korkman skriver (Helsingin Sanomat, 26.5): ”I slutändan är det bildning och kultur som avgör hur ett samhälle klarar av att tackla ekonomins och politikens utmaningar”.
Men vilken produktion är det som har synts mest i våra medier under 2026?
Jag kan ha fel, jag har inte räknat spaltmeter, men känslan är att den mest omtalade är en produktion som ännu inte haft premiär: Svenska Teaterns Änglagård.
Vilken bild ger det av vad som anses vara viktigt med teater?
I det sammanhanget är det intressant att studera det kulturpolitiska forskningscentret Cupores alldeles färska rapport ”Kulturpolitikens tillstånd”, den första liknande rapporten i sitt slag i Finland.
Att den ger en oroväckande bild av nuläget är inte oväntat, som siffran att 55 procent av konstnärer under 35 år överväger att lämna sitt konstnärskap.
Den rapporten innehöll också tanken att kulturen och kulturpolitiken svävar mitt i ett paradigmskifte. Strukturer och tänk lever kvar i det sena 1900-talets logik, samtidigt som 2020-talet definieras av kriser och snabba förändringar.
Tider av paradigmskiften är alltid både spännande och oroande. De leder ofta till ett både nyfiket sökande efter det nya, och ett trygghetsjagande fastklamrande vid det gamla.
Båda utvägarna har sin plats.
Men samtidigt behöver vår tid också manifest som på ett djuplodande analytiskt sätt diskuterar de val man gör, så teaterrummen blir platser där vi inte bara kan mötas men också förhålla oss till kriserna som omger oss.
Och Antoniapriset?
Jag skrev att juryn under spelåret upplevt många stunder med välgjort hantverk, fina enskilda skådespelarprestationer och regigrepp och projektidéer.
Den ÄR proffsig, vår teater. Och värd att uppmärksammas.
Det är också därför Antoniapriset kommit till, för att ge synlighet åt något som är värt att uppmärksammas.
Priset har med jämna mellanrum kritiserats för att det inte går att tävla i konst, det har till och med funnits vinnare som konstaterat att priset kunde läggas ner.
Som en initiativtagare till priset hävdar jag ändå det motsatta.
I dagens hänsynslösa kamp om mediauppmärksamhet är det aldrig fel att hitta orsaker att rikta strålkastarljus mot något lyckat som annars har svårt att konkurrera med det som algoritmerna älskar.
Antoniapriset är ett sätt att fira vår teater.
Och det kan aldrig vara fel.
Tomas Jansson är scenkonstkritiker, kulturjournalist och författare. Han har i över trettio år följt och kommenterat både finländsk och internationell teater.
Årets Antoniaprisjury har förutom Jansson bestått av Lasse Garoff, Rakel Similä och Vilhelmina Öhman.
