Performancekollektivet 4 Floors of Whores har aldrig anställt en kulturproducent. Likt många andra teatergrupper i Finland skriver de själva sina ansökningar, bokar lokaler och marknadsför föreställningar. Allt innan de ställer sig på scen.
– Med det har vi fått kämpa, säger Astrid Stenberg, en av gruppens medlemmar.
– Jag stressar när saker är ogjorda, så jag gör dem, fortsätter hon. Det kan vara frustrerande om det är sånt som Emilia ska göra…
– Sinähän sen sanoit! säger Emilia Jansson.
Tillsammans med Herman Nyby utgör de gruppens skådespelartrio. De grundades 2021, samma år som medlemmarna utexaminerades från Teaterhögskolan.
På ett café på Busholmen talar vi om vad som händer när allt görs på flygande fot – hur arbetet ibland blir kreativt, ibland kaotiskt. Men att arbeta utan producent är för dem både en vilja och en nödvändighet.
– Oftast handlar det om att vi får mindre stöd än vi sökt och måste avgöra var vi ska skära utan att skära bort oss själva, säger Stenberg. I flera år har vi sökt medel för att ha någon med oss längre, men det verkar som att fonderna inte vill stödja en producent som arbetar övergripande, bara projektbundna producenter.
– Vi behöver någon som är delaktig i helheten, en producent som är del av gruppen, en eldsjäl. Annars blir det konstigt, säger Nyby.
”Det har börjat äta lite av konsten”
Bakom vårt samtal ligger Arcadas beslut att lägga ner den enda svenskspråkiga kulturproducentutbildningen i Finland. Beskedet har väckt starka reaktioner.
För kulturproducenter såsom Jenni Matintupa, Gisela Montonen och Maria Bäck (även lektor i kulturproduktion på Arcada) var det ett hårt slag, då kulturproducenter kommer att behövas även i framtiden. I en insändare i HBL, underskriven av ett flertal producenter, beskrivs det ofta osynliga arbetet som ”det kitt som håller kulturfältet samman.”
Även om det för medlemmarna i 4 Floors ibland varit befriande att inte ha en producent – då de slipper mellanled och får större konstnärligt handlingsutrymme – är det också en svår balansgång att både producera och göra konst. “Omöjlig”, enligt Stenberg:
– Det kommer alltid finnas saker på to-do-listan och då finns det lätt att konsten… ja…
– Det har börjat äta av konsten, drömmande versus realiteter. Jag skulle vilja ha utrymme för att drömma mer, tillägger Jansson.
Rebecca Strömsten, som gått Arcadas producentutbildning och nu studerar skådespeleri, beskriver sin relation mellan att producera och att skådespela som ett hate-love-förhållande.
– Producentskap är inte något jag ogillar – I do enjoy it – det handlar om att möjliggöra att det konstnärliga arbetet kan existera, men det är ganska annorlunda från att skådespela, säger hen.
– Jag vet faktiskt inte om jag i längden skulle vara okej med att producera mig själv – det blir ett dubbeljobb. Om jag hade möjlighet att anställa någon annan som producent skulle jag hellre göra det.
Den förskjutna konstnärsrollen
Teaks skådespelarutbildning har sedan en tid tillbaka infört kurser i arbetslivserfarenhet, kunskap som traditionellt förknippas med producentskap. Enligt Teak-lektor Tom Rejström och Teak-professor Aune Kallinen beror det på att teaterfältet under de senaste 10-15 åren rört sig mot ökad konstnärlig autonomi och alltmer flytande yrkesroller.
– Förändringen hänger ihop med skådespelaryrkets nya villkor, säger Rejström. Tidigare fick många nyutexaminerade fasta kontrakt, men i dag arbetar de flesta som frilansande nomader.
Det har delvis att göra med nedskärningar och omstruktureringar inom kulturfältet:
– På institutionsteatrarna har den konstnärliga personalen minskat successivt de senaste 30 åren, medan den administrativa har ökat på grund av alla kommersiella krav på exempelvis marknadsföring. Men samtidigt har det fria fältet också breddats.
Aune Kallinen menar att det också är fråga om en motreaktion på 70- och 80-talens syn på scenkonstnären som arbetare, då det praktiska arbetet betonades mer än själva konsten.
– Under 1990-talet återvände fokus till konstnärskapet som ett fritt, undersökande fält, säger hen, och tycker att utvecklingen är delvis positiv:
– Det är lite gammaldags att se yrkesrollerna, som regissör, skådespelare, ljusdesigner, som givna och fasta. Det finns mer rörelse i dem nu och alla yrkesgrupper betraktas i dag som konstnärliga medskapare och kan bidra med idéer, helhetstänkande, innehåll.
– Men det betyder inte att skådespeleri eller produktion försvinner, eller att skådespelaren ska göra allt själv. Teatern skapas fortfarande tillsammans.
”Vem sku det ens vara?”
4 Floors har upplevt en hög tröskel inför att anställa en producent. De talar om hur det kan kännas okej att söka finansiering för egna projekt – även med risken att pengarna inte räcker – men betydligt svårare att involvera andra under samma osäkra villkor.
– Det har också blivit en sån där ”vem sku det ens vara?” När vi inte känner folk, säger Jansson.
– Under utbildningen lärde vi oss aldrig att arbeta med en producent eller vad det betyder, säger Stenberg. Vi jobbade inte med dem såsom vi gjorde med ljud och ljus. Vi har inte träffat dem, skapat naturliga nätverk, hittat vem vi klickar med.
En handfull producenter känner de till, men de är ganska ”busy bees”, säger Stenberg. Och nackdelen är att det ofta blir samma personer som cirkulerar i alla scenkonstprojekt i hela Svenskfinland.
Kulturproducenten Kristin Helgaker, även verksamhetsledare på Hangö Teaterträff, menar att när de platser och funktioner som möjliggör möten och sammanhang mellan folk inte uppstår eller upprätthålls, så inleds en gradvis inåtvändhet.
– Det gäller scenkonstfältet, på samma sätt som andra områden i samhället. Alla organisationer på det finlandssvenska scenkonstfältet, inklusive små och stora teatrar, intresseorganisationer, universitet och yrkeshögskolor, bär ett gemensamt ansvar, säger hon.
– Att Arcada avvecklar Kulturproducentutbildningen är ett symptom på att något har brustit och är en symbol på att vi har glömt det som är viktigt: att vi alla bidrar till att skapa rum där möten mellan människor uppstår.
Vad innebär klyftan mellan producent och skådespelare för framtiden?
Aune Kallinen beklagar att samarbetet mellan Teak och Arcada utbildningarna aldrig riktigt tog form, medan Tom Rejström bollar kort med möjligheten att producenter i framtiden skulle kunna utbildas inom Konstuniversitetet, men ser det som osannolikt just nu med tanke på de pågående nedskärningarna.
– Ser vi tjugo år framåt – om vi fortfarande har en värld kvar – kommer det säkert reaktioner på behovet av omstrukturering, säger han.
– Tyvärr tror jag att mer ansvar kommer att hamna på skådespelarna. Producentarbetet behövs i varje produktion, oberoende av vem som gör det, säger Kallinen.
Rebecca Strömsten är inne på samma spår som Kristin Helgaker och önskar att någon skulle ta fasta på det här behovet. Hen föreställer sig något större än en paneldiskussion: ett återkommande evenemang där hela den svenskspråkiga kultursektorn möts – producenter, tekniker, konstnärer, fonder.
– Det låter som paradise. Jag är inte ens en fan av networking, men det där, det är paradise.
Vera Arhippainen är en skribent och frilansande kulturjournalist. Hon studerar nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.