Att leva i en mångminoritetskropp kan kännas ansträngande. Det innebär att bära och balansera många olika identiteter – identiteter som i viss mån kan utsättas för diskriminering, men också ge styrka. Trots att de kan ge styrka, krävs det ofta mycket för att ge utrymme åt sin mångfacetterade identitet. Vad som uttryckligen utmanar möjligheten att leva är om det inte finns plats att existera – där ens identitet förtrycks och man blir sedd genom förvrängda linser. Där man uppmuntras att assimileras till finlandssvenskhet i stället för att växa och blomstra. Där ens identitet känns som stenar och man sjunker ner i ankdammen. Å andra sidan, vem avgör vem som kan vara finlandssvensk? Vem skriver denna roll, som vi alla förväntas spela? Kan inte snarare den finlandssvenska identiteten vara individuellt präglad, och ge rum för olika uttryck och mångfald (Pashley 2023)? Eller präglas den av vissa drag man ”måste ha” för att känna samhörighet?
Minoritetsidentiteter är utan tvekan komplexa, inom vilka man kan finna sig i roller av dubbel-, trippel-, eller flerminoritetssituationer. Därmed är det viktigt att granska minoritetsidentiteter ur ett intersektionellt perspektiv. För om Finland rankas som världens lyckligaste land borde alla finländares lycka tas i beaktande. Det krävs att alla ges utrymme att andas, leva och finna samhörighet. Samhörighet, är en djupt komplex känsla av acceptans, stöd och inkludering (se Yuval-Davis 2006). Det handlar inte om enstaka åtgärder, utan om dekoloniserade strukturer som möjliggör en djupare förståelse av tillhörighet. Dessa dekoloniserade praktiker som krävs kan berättas genom konst. Det är även denna skrifts syfte – att diskutera hur konst kan framhäva behovet av samhörighet för BIPOC-personer inom den finlandssvenska identiteten. Med andra ord: Hur kan vi alla känna oss fria, lätta och flyta i ankdammen? Flyta i ankdammen kommer i denna kontext att fungera som en metafor för att hitta sin plats i ett kulturellt avgränsat men delat utrymme.
Till att börja med är det viktigt att fundera över vad finlandssvenskhet innebär och vilka hinder BIPOC-personer möter för att uppleva samhörighet. Framför allt är finlandssvenskar en minoritet, cirka 5 % av finländare identifierar sig som finlandssvensk (Saarela 2021). Den finlandssvenska minoritetsidentiteten är dock mycket speciell. Exempelvis, är den finlandssvenska identiteten en privilegierad minoritet, vars kopplingar till privilegier toppar samhällshierarkin. Bland annat har finlandssvenskhet, vithet och status en stark historisk koppling (se Keskinen 2019, Kuokkanen 2022, Slimani 2021). Därför har den finlandssvenska identiteten drag av den dominerande kulturen och därmed också privilegium. Finlandssvenskhet innebär inte någon synlig exkluderingsfaktor, utan snarare är det det gemensamma modersmålet som ibland blir grund för diskriminering. Å andra sidan blir BIPOC-personer sedda genom sin synliga olikhet och dömda av sin brist på vithet. Trots att både finlandssvenskhet och BIPOC-identitet är minoritetsidentiteter, har de mycket olika samhälleliga ställningarna. Visserligen är båda utsatta, men finlandssvenska upplevelser kan inte likställas med uteslutning genom rasism. När man dessutom kombinerar finlandssvenskhet med BIPOC-identitet, uppstår en mångminoritetsstatus – genom vilken man blir en udda droppe i ankdammen i de tusen sjöars land. Således, i situationer där finlandssvenskhet står i centrum blir BIPOC-identitet hypersynlig. Det uppstår frågor som vem hör hemma i institutioner där vitheten bländar och ens kropp står ut? Samtidigt kan man uppleva osynlighet och ensamhet i den finlandssvenska världen, samt ifrågasätta sin tillhörighet och acceptans.
Därför krävs det handlingar som bryter strukturer och eftersträvar en djupare förståelse av samhörighet. När vi centrerar personer som oftast hamnar i marginalen, skapas en känsla av tillhörighet. För om vi upprätthåller narrativ om att nationalistisk finskhet ska hylla vithet och blåa ögon, blir BIPOC-identitet någonting avvikande. Något som inte kan representera traditionella roller, eftersom dessa roller förutsätter vithet (se Lampinen 2021, Miettinen 2024, Slimani 2021). Därför kan en BIPOC-person inte ses som neutralt finlandssvensk, utan ses snarare som ett politiskt ställningstagande och en kritik mot normen. Detta poängterade även skådespelaren och artisten Antonia Atarah i intervjun för denna skrift. Hon beskriver hur icke-vita skådespelares kroppar skådas annorlunda på scenen än deras vita medskådespelare. Det finns blickar som inte ser med värme, utan snarare borrar sig in och ger en känsla av främlingskap. Men det finns också blickar som strålar av beundran. Atarah berättar att hennes roll som Ronja på Svenska Teatern inspirerat yngre bruna och svarta personer att börja skådespela, efter att ha sett en person som dem på stora scenen. Representation ger inte enbart hopp och glädje, det kan förändra självbild och skapa framtidsdrömmar. Berättelser med representation bryter uppfattningar om en enda finlandssvensk identitet, och bevarar och stärker därmed ett mångsidigt kulturarv.
Teatern har makt att förmedla hopp, glädje och framtidsdrömmar. Den kan ge liv till fiktion – om åskådaren tillåter sig själv fantasi. Därpå är det stärkande att se traditionellt vita institutioner välkomna mångfald, men dessa rum kan ytterligare synliggöra samhälleliga strukturer. I teaterpubliken väcks frågor om vem som faktiskt har tillgång till detta rum, där socioekonomiska hinder spelar in. Därtill kan man på scenen vara den enda BIPOC-personen i en ensemble, vilket åter skapar en känsla av ensamhet. Således behövs det mycket omstrukturering för att kunna känna djup samhörighet inom den lilla ankdammen.
Atarah lyfter fram att teatern som institution har mycket att göra för att BIPOC-personer ska kunna känna sig välkomna. Det räcker inte med att vara ”öppen för mångfald” – man måste vara beredd att omstrukturera hierarkierna. Bland annat ville Atarah att så många BIPOC-personer som möjligt skulle kunna njuta av Ronja, så hon själv delade ut rabattbiljetter. Denna akt visar hur teatervärlden kan dekoloniseras inifrån ut, genom att öppna scenen för många fler. Uttryckligen för BIPOC-familjer med invandrarbakgrund, där det inte alltid är givet att ”baba betalar”. Atarah nämner också att den vita skådespelarens mandat kan ifrågasättas genom att man dekoloniserar teaterns uttrycksformer och rum. Exempelvis, är det något helt annat att spela en roll skriven för någon som liknar en själv, än att vara tvungen att spela en redan existerande roll som utgår från vithet. Därför är det viktigt att skapa plats för mångfald, och särskilt lyfta fram BIPOC-identiteter inom ankdammen. Att ge både fysiskt och mentalt utrymme för berättelser, vilka centrerar personer som ofta hamnar i periferin. Det stärker jämlikheten med att visa att mångfald inte är en trend, utan en aktiv och medveten ståndpunkt. Det nystartade projektet ZAARE, där Atarah är kurator, har precis detta som mål: att sänka tröskeln för BIPOC-artister, ge utrymme för deras konst och ge dem en tryggare gemenskap. Projektet, som har sin utgångspunkt i Atarahs installation Don’t thank for the food, vill framhäva frågor som: Vems konst är synligt? Vem har privilegium att skapa konst och på vilka villkor? Dessa rum för konstnärlig samhörighet är viktiga, för att de skapar sann gemenskap. De kan också bli en plattform för att dekolonisera normativa praktiker, genom att skapa omsorgsfull konst – från oss, till oss.
Där normbrytande berättelser förekommer, uppstår även rum för samhörighet. Där man kan se en verklighet där man känner sig välkommen och sedd. Genom sin föreställning Undersang lyfter den norska artisten och koreografen Harald Beharie upp frågor kring hur den nordiska naturen genom konsten kan dekoloniseras och bli ett rum för BIPOC-personer. Föreställningen synliggör den nationalromantiska kopplingen till den nordiska naturen, genom att framhäva afro- och asiatisk-nordiska diasporiska berättelser. Beharie strävar efter att göra naturen queer, genom att placera BIPOC-kroppar, -sexualiteter och -sinnen i centrum av naturen. Föreställningen är ett exempel på dekoloniserad konst – från oss, till oss – eftersom den nordiska nationaliteten är starkt kopplad till naturen. Denna nationalromantiska syn på naturen bär också på idéer om kontroll, som jaktkultur och ägande av mark. För en redan rasifierad person i Finland, som ständigt ifrågasätts i sin koppling till nationen, kan det vara svårt att känna sig hemma i den finska naturen. Atarah delar liknande tankar – hur det kan kännas diffust att njuta av naturens närvaro, då den samtidigt representerar vit finskhet. Genom att centrera BIPOC-identitet i en välkomnande natur syftar Beharie till att återta naturen från dess sociala strukturer. Beharie visar att man kan höra hemma i den nordiska naturen – bara man kan se sig själv i den.
Det handlar om att ta plats där man vill hitta tillhörighet och att inte be om förlåtelse för det. Däremot, då man som BIPOC-person oftast är ensam i finlandssvenska sammanhang, krävs det också stöd och äkta solidaritet från den dominerande kulturen. Så att BIPOC-personer inte alltid skulle måste vara de högljudda, utan att det skulle vara en vardaglig praktik för alla att tillämpa och värdesätta antirasism. Således, om vi vill bibehålla vår identitet måste vi tillåta mångfald och även fusion. För om vi inte tillåter det har det enbart skadliga konsekvenser (se Lukate 2019), som den samiska artisten Inger-Mari Aikio skriver i sin dikt du, sicilianaren [sisilialaš]. Hon skriver om hur hon som äldre känt skam över att inte kunna njuta av sina samiska traditioner på samma sätt som de finska (Aikio 2016). Dock handlar det inte enbart om traditioner, utan även om hårtextur, kläder, hudfärg, mat och etcetera som blivit utpekande och skambelagt. Att man varit ensam i sin tyngande olikhet– en olikhet man sedan tvingats dölja och förtränga, i jakt på likhet.
Atarah berättar om hur hon som vuxen reflekterat mera kring sin mångminoritetsidentitet. Från att ha ifrågasatt sin kropps och sitt sinnes relation till Finland och finlandssvenskhet, till att i universitetsåldern börjat identifiera sig som afrofinlandssvensk. Denna benämning ger uppmärksamhet åt ens mångminoritetsidentitet. Den ger samhörighet, att kunna lokalisera personer med liknande, om inte identiska, erfarenheter. Ett utrymme där ens minoritetsstatus och dessa mångfaldiga upplevelser lyfts fram, och man inte längre är ensam med sina känslor. Ett sammanhang som ger synlighet och där man kan identifiera sig på sitt eget modersmål. Trots den styrka och resiliens som sådana sammanhang ger, är tanken om allomfattande samhörighet viktigt. Vi kan se både strukturella hinder och möjliga utopier genom konsten, men arbetet för att nå denna samhörighet är krävande. Den kräver ett äkta välkomnande av mångfald inom finlandssvenskheten, genom en vilja att ifrågasätta normen, och tillåta BIPOC-personer att existera – och flyta – i ankdammen.
Jasmin ”Jasse” Slimani, FM, är en afrofinlandssvensk skribent i Helsingfors. Hon är specialiserad inom ämnen som inkluderingsarbete, exkluderingsprocesser, skönhetsideal och Afrofuturism. Hon är volontär inom det antirasistiska kollektivet Good Hair Day. För tillfället arbetar hon som ungdomsledare på Helsingfors stad, där hon gör uttryckligen regnbågsarbete.
Material
Atarah, Antonia, skådespelare och artist i Helsingfors (2025) Intervju den 21 maj via Zoom
Källor
Aikio, Inger-Mari ”Ima” (2016) [sisilialaš] https://www.lyrikline.org/en/poems/sisilialas-15277 [Hämtad 25-5-2025]
Keskinen, Suvi (2019) ”Intra-Nordic Differences, Colonial/Racial Histories, and National Narratives” i Rewriting Finnish History. Scandinavian Studies, Vol. 91, No. 1–2, Nordic Colonialisms (Spring/Summer 2019), s. 163-181
Kuokkanen, Rauna (2022) ”All I See Is White – The Colonial Problem in Finland” i Finnishness, Whiteness and Coloniality, editerad av Hoegaerts, Josephine et al.
Lukate, Johanna M. (2019) ”Blackness Disrupts My Germanness” i Emejulu, Akwugo & Sobande Francesca (2019) To Exist is to Resist – Black Feminist In Europe Pluto Press: London
Lampinen, Jouni (2021) ”Menikö Reissumies liian pitkälle? – Fazer: ’Jotkut ovat vastustaneet kampanjaamme ja uhanneet sen takia jopa boikotoida tuotetta’” Helsingin Uutiset 4 november https://www.helsinginuutiset.fi/paikalliset/4356165 [Hämtad 25-5-2025]
Miettinen, Petra ”Rasism mot årets Lucia – ’Gör mig förbannad’” HBL 14 december https://www.hbl.fi/2024-12-14/rasism-mot-arets-lucia-gor-mig-forbannad/ [Hämtad 25-5-2025]
Pashley, Dominique (2023) ”Vem är finlandssvensk och vad betyder det att vara tvåspråkig? Så här svarar statsvetare” Yle 21 december https://yle.fi/a/7-10047895 [Hämtad 25-5-2025]
Saarela, Jan (2021) Finlandssvenskarna 2021 – en statistisk rapport https://folktinget.fi/publikationer/
Slimani, Jasmin (2021) ”Mirror, mirror on the wall, why am I not the fairest of them all? – an Afrocentric approach to the lack of representation of Afro-Finnish women within the Finnish beauty standard”
Yuval-Davis, Nira (2006) ”Belonging and the politics of belonging” i Patterns of Prejudice, Vol. 40 No. 3 s. 197–214