En prolog-chat mellan de nya konstnärliga ledarna Emelie Zilliacus och Martin Paul.
M: Hej Emelie!
E: Hej Martin! Vad tänker du om vårt nya arbete?
M: Ja, du! Det känns som att jag hunnit gå genom en hel del tankar, det har ju ändå gått snart ett år sedan vi sökte tjänsten. Mycket av mina tankar har kretsat kring vad det är för slags festival vi kommit till. Vi är ju en helt ny generation, våra minnen av festivalen är från Tom och Jonas tid och vi saknar referenser för hur det var för, säg 15 eller 20 år sedan. Så att komma som gröngöling till en festival som har en historia som är äldre än en själv och som spelat en central roll inte bara på det finlandssvenska teaterfältet, utan också på ett personligt plan för enskilda människor, det kan ju vara rätt skrämmande. Det är inget litet arv vi förvaltar, så att säga. Så mycket av mina tankar har kretsat kring hur vi bär vidare festivalen. Vad bevarar vi? Vad utvecklar vi? Vad vill vi ändra? Och jag tror att det är först nu egentligen, under hösten, som jag blivit mer varm i kläderna och börjat tänka mera på vad det är vi, du och jag, faktiskt vill åstadkomma med festivalen. För mig just nu är den största frågan vilken slags konstnärlig gärning en teaterfestival egentligen är. Vi utgör ju trots allt festivalens konstnärliga ledning, och för mig öppnar det upp en fråga om vilken slags handling festivalsammanhanget i sig är. Det ligger någonting i idéen om att “kuratera” en festival, vilket är någonting annat än att bara “shoppa” föreställningar. Den termen, kuratering, har ju traditionellt mer fotfäste i bildkonstvärlden och innebär någonting utöver att producera en utställning, eller i det här fallet en festival. Varför väljer vi att presentera just de här föreställningarna? Och varför i just den här ordningen och på de här ställena? Jag ser att vårt arbete till stor del handlar om att facilitera en konstnärlig upplevelse som sträcker sig över flera verk, platser och tidpunkter.
E: Inför festivalen 2025 tänker jag att vi gör en undersökning i vad Hangö Teaterträff är just nu: Vem är där på scenerna och i publiken? Vad förväntar sig publiken? Hurdan dramaturgi har festivalen brukat ha och hur vill vi ändra på den? Jag har under hösten märkt att Hangö Teaterträff väcker mycket känslor hos folk, det finns åsikter kring vad festivalen borde vara och vem den borde ta i beaktande. Vi har ett stort jobb framför oss i att försöka hålla oss öppna och ta i beaktande så många målgrupper som möjligt, samtidigt som jag inte vill att festivalen blir för allmän. Jag ser fram emot att knyta ihop de verk vi planerat att visa på festivalen och börja bygga upp en dramaturgi som bygger på upplevelsen av att se flera verk efter varandra. Vad tar publiken med sig in i nästa föreställning? Vad tar de med sig till kvällsklubben? Vilka diskussioner kommer uppstå? För tillfället är jag inspirerad av att kuratera enligt och fundera på ett tema eller en fråga för varje års festival och 2025 är det verkligen: Vem är vi som befinner oss här på festivalen och varför?
På tal om arvet, jag kommer om och om igen tillbaka till det finlandssvenska, jag är liksom osäker om det är intressant för mig, alltså såklart, Hangö Teaterträff är det finlandssvenska scenkonstfältets största festival, men jag tror att om vi fastnar för mycket på språkfrågan eller den finlandssvenska identitetsfrågan kommer vi förminska oss själva och festivalen och gå miste om något värdefullt. Jag önskar att Hangö Teaterträff ska vara en riktig jävla folkfest dit alla är välkomna, festivalen syns och känns i Hangö och är större än en träffpunkt för fältet.
M: Precis!
Medan festivalens bakgrund ju finns i att vara en slags samlingsplats för fältet så är det inte längre där vi är nu. Och det är kanske det jag också menar med att du och jag helt saknar referenser för vad festivalen en gång varit. Jag minns Hangö Teaterträff som en internationell, experimentell och nyskapande plats och det är från den basen jag vill bygga vidare festivalen. Festivalen har med tiden kommit att bli en alldeles egen, autonom, konstutövande aktör på teaterfältet. Vi är inte längre en showcase eller ett skyltfönster för vad fältet har att erbjuda, den formen är inte längre möjlig. Istället måste vi se på vad festivalen är i sig självt. Hurdan konst producerar den? Vilka slags upplevelser och tankar skapar den?
E: Fuck asså jag älskar festivaler <3
M: <3
Och ännu om vad du sa om vad publiken tar med sig från föreställning till föreställning. Det är liksom just det jag vill åt med festivalen. Vad uppstår i mellanrummen? På dansgolvet, på stranden eller när du äter pizza nere vid hamnen? Det unika med just en teaterfestival är att vi kan uppleva flera föreställningar bredvid varandra. I andra fall talar de liksom för sig själva. Men då man samlar verk i ett större, men samtidigt koncentrerat sammanhang som en festival så står de plötsligt i dialog med varandra. Och inte bara med varandra, utan också med publiken, besökarna som rör sig mellan verken.
E: Jag undrar vad du mest ser fram emot och vad du är mest nervös över?
M: Uuuh, bra fråga! Nå, först och främst så har vi ju kuraterat ett program som jag är väldigt taggad över och jag ser fram emot att få släppa programmet på våren. Så det är nog själva föreställningarna jag ser mest fram emot. Men utöver det så ser jag nog väldigt mycket fram emot att facilitera själva festivalcentret. Programpunkterna, utrymmet och klubbkvällarna som knyter ihop själva festivalupplevelsen. Mest nervös är jag nog för det faktiska förverkligandet av festivalen, det är en komplex rumba som du och jag inte har så mycket erfarenhet av. Men som tur är har vi ett jättebra team som jag litar på till 100! Du då?
E: Jag ser jättemycket fram emot att släppa programmet för det är underbara konstnärer vi planerat in och jag skulle säga att alla verk tangerar på något sätt vår frågeställning kring vad festivalen är och för vem? Jag önskar att programmet kan ge olika svar på den frågan. Jag är också taggad för festivalveckans rumba och samtidigt nervös eftersom vi är nya men är så glad över att jobba med ett awesome team. Jag är också nervös inför pengar, vi har nu planerat en viss version av festivalen och jag är rädd för att vi måste göra svåra val och pussla om, om inte finansiärerna beviljar oss de stöd vi söker. Är även nervös inför nedskärningarna och vad de kommer ställa till med för festivalen och för hela fältet.
Vill du säga nåt om programmet för 2025?
M: Ja! Jag hoppas, och tror, att folk kommer tycka att programmet för 2025 är spännande! Vi har försökt sammanställa ett program som är omskakande, stundvis upprörande och tankeväckande, men som samtidigt ger utrymme för skratt och glädje och en känsla av gemenskap. Som du redan nämnde så har vi försökt facilitera programmet kring en fråga om vad det här är för en festival. Vem är vi som rör oss på festivalen och vad genererar den som sammanhang? Jag vet inte om programmet nödvändigtvis ger svar på de frågorna, men jag tror att det på ett ganska spännande sätt kan göra de frågorna aktuella och påtagliga.
Vad är din dröm för festivalen?
E: Jag nämnde redan folkfest haha, att festivalen skulle synas i staden och att både lokala och alla som kommer till Hangö för festivalen skulle verkligen få en känsla av att “nu händer det grejer här”. Min dröm är också att genom de kuraterade verken och de olika projekten festivalen drar igång, vi kan hålla oss aktuella och öppna och stödja speciellt det fria scenkonstfältet samt ge plats för konst och röster som inte nödvändigtvis för tillfället har en plats annanstans. Som festival har vi en unik position där vi kan presentera verk från helt olika världar (både geografiskt och innehållsmässigt) och min dröm är att alla verk fortfarande står i dialog med varandra. Att liksom skapa en röd tråd till exempel mellan en stor uttrycksfull teaterföreställning och en liten one-on-one installation. Och så förstås gemenskapen, min dröm är att alla besökare och medverkare ska hitta något som tilltalar dem, får dem att känna och tänka tillsammans. Jag hoppas vi kan erbjuda utrymmen som känns modiga, trygga och sårbara. Jag tror att det är där styrkan finns på en teaterfestival som Hangö Teaterträff.
M: Verkligen! Och den styrkan tror jag faktiskt att Hangö Teaterträff alltid kommer ha.
E: Jepp! Let’s go!