Coronapandemin utmanade scenkonsten mycket hårt under de första åren av 2020-talet. Kortsiktigheten och oklarheten i finansiärernas beslut och begränsningarna gällande sammankomster samt hur dessa beslut och begränsningar fattades och meddelades på sista minuten ledde till att tidigare överenskomna jobb inställdes på hela fältet och orsakade oro och utmattning bland både konstnärer och de som arbetar i strukturerna. Utmaningarna var gemensamma och sätten att klara sig igenom situationen talrika men isolerade i undantagsförhållandena. På stor skala uppstod det bland annat rörelsen Måttet är rågat och Evenemangsindustri rf, och på gräsrotsnivå utbytte man frågor som ”Hur mår du?” och ”Hur skötte ni det här?” genom snabbmeddelanden. Det var ett sådant meddelande som gav upphov till de första tankarna om Kulkue-projektet, ett samarbete mellan ANTI – Contemporary Art Festival från Kuopio, Baltic Circle från Helsingfors och Hangö Teaterträff som ordnas i Hangö.
Från krisprat och konkurrens till gemensamt arbete
I Kulkue-projektet slog tre av det finländska scenkonstfältets mest betydelsefulla festivaler – ANTI Festival, Baltic Circle och Hangö Teaterträff – samman sina resurser och sin kompetens och genomförde en exceptionellt omfattande serie av samproduktioner som nådde nya publiker. I och med Kulkue-projektet producerades sju inhemska scenkonstverk för premiär och visades på alla tre festivaler. Dessutom gav projektfinansieringen möjlighet för de tre festivalerna att öka sin tillgänglighetskompetens. Projektet utformade sig från behovet av att skapa en gemensam tankesmedja och tillsammans dela erfarenheter och fältets observationer.
Finländska festivaler genomför sällan samproduktioner med andra inhemska aktörer. På fältet konkurrerar man om synlighet, uppmärksamhet, publik och vilken festival som får visa premiärverk från vilka konstnärer. Som är vanligt har både ANTI, Baltic Circle och Hangö Teaterträff bildat internationella nätverk och de deltar i olika internationella projekt och samarbeten, men för samarbete inom hemlandet finns det egentligen ingen praxis i Finland. Under Kulkue-projektets planeringsfas – innan det blev ”Kulkue” – lyfte man fram farhågor, utmaningar och önskemål och letade efter möjligheter och en gemensam kontaktyta. De mest centrala önskemålen var naturliga, gemensamma och självklara: önskan att producera och presentera för publikerna konst av hög kvalitet som representerar det finländska scenkonstfältets mångfald. Önskan är att producera verk för olika publiker, med tanke på de nuvarande engagerade åskådarna men också genom att bjuda in ny publik. Samtidigt ska man också intensivt beakta hållbarhetsdimensionerna, dvs. ekologiska aspekter, sociala aspekter och ekonomiska resurser.
Tillsammans identifierade festivalerna stötestenar inom branschen, även utanför pandemitiden. Turnéverksamhetens strukturer är fortfarande i sin linda i Finland trots ett bra statsandelsnätverk och talrika festivaler som alla har olika publiker. I festivalkontext är resurserna för hållbart publikarbete och bättre tillgänglighet kontinuerligt otillräckliga, men arbetet i sig är nödvändigt. Verksamhet i projektformat leder inte till ett kontinuum och är ofta till nytta endast för en mycket begränsad grupp konstnärer och åskådare. En gemensam oro var/är förknippad med scenkonstfältets kontinuerligt stramare situation efter pandemin, då finansieringen förändras, konkurrensen blir allt hårdare och önskemål, förväntningar och behov blir allt större.
Till en början deltog även andra festivaler i diskussionerna, men den slutliga trion ville testa möjligheterna som samverkan erbjuder även på praktisk nivå. De såg att festivalerna inte konkurrerar med varandra utan är en del av scenkonstfältets ekosystem som scener, produktions- och diskussionsplattformar och internationella experter, något som för samman konstnärer och publiker.
Som distributörer av konst är festivaler en väsentlig form; de når stora mängder publik inom en kort tid. ”I en tid med pandemi, ekokris och polariserat offentligt prat vill vi via detta projekt organisera oss och fråga vad som är festivalernas roll och betydelse i att åter öppna samhället och i konstens ekosystem samt vad deras roll och betydelse kan vara i framtiden”, summerade man i projektansökan som skrevs mitt under pandemin av festivalernas dåvarande verksamhetsledare/ansvariga producenter och konstnärliga ledarna Heidi Backström, Juni Klein och Tom Rejström (Hangö Teaterträff), Johanna Tuukkanen och Elisa Itkonen (ANTI-festivalen) samt Hanna Parry och Asta Teräväinen (Baltic Circle). ”Som verksamhetsplattformar skapar just festivaler ett utmärkt partnerskap för genomförande av Kulkue-projektet, eftersom festivaler spelar en viktig roll i utvecklingen av konstområdet och upprepad förekomst leder till effektivitet.”
Från idé till Kulkue
Kulkue uppstod konkret när samprojektet fick tre års finansiering från Suomen Kulttuurirahastos Taide2-ansökningsrunda. Senare blev även Konstsamfundet och Svenska Kulturfonden finansiärer.
Projektet hade tre former:
- Producering av verk. För konstnärerna erbjöd projektet utöver premiärproduktionen även föreställningssäsonger på två andra festivaler. Detta förlängde verkens livscykel och ökade konstnärernas sysselsättning.
- Kollegialt samarbete på lång sikt mellan festivaler och en starkare kultur av delande. Detta genomfördes i projektgruppens regelbundna temamöten och i öppna diskussioner som ordnades på festivalerna.
- Bättre kommunikation och tillgänglighet. I och med projektet var det möjligt att utföra alla dessa delområden med bättre resurser och mer engagemang. Som Jonas Welander från Hangö Teaterträff konstaterar: ett intervall på tre år minskar stress och ger rum för utveckling, både för konstnärerna och i strukturerna.
Sanna Ritvanen rekryterades som projektkoordinator efter att projektfinansieringen bekräftats. Ritvanen förde samman de tre festivalerna på månadsmöten, utbildade sig själv i tillgänglighetsärenden och delade vad hen lärt sig med festivalerna och agerade som produktionsexpert mellan de konstnärliga arbetsgrupperna och festivalerna.
Överraskande verk för överraskande platser
Under början av 2022 skickades 138 ansökningar till Kulkue-projektets öppna sökning. Sju av ansökningarna blev valda för projektet. Som kuratorer under urvalsprocessen agerade projektfestivalernas dåvarande konstnärliga ledare Elisa Itkonen (ANTI-festivalen), Hanna Parry (Baltic Circle) samt Tom Rejström och Jonas Welander (Hangö Teaterträff).
Festivalernas konstnärliga ledare berättade följande om den öppna sökningens resultat till Teaterinfo Finland TINFO (5.5.2022): ”i valet av verk betonades förslag som var utan like bland såväl sina konstnärer som sin publik. Projekten som valdes hade ett överraskande och fräscht sätt att närma sig föreställningsomgivningen och beaktade festivalstädernas invånare och andra publiker till exempel genom att stödja lokala gemenskapers behov och skapa nya sätt att delta i konst. Verken var platsspecifika, vilket innebär att de beroende på festival och plats kunde genomföras på olika sätt och med olika utseende. Ett av de mest centrala urvalskriterierna var hur väl verkförslagen bedömdes nå stora publiker för vem modern scenkonst är något nytt.”
Målet var att genomföra effektfulla produktioner som är stora på scenkonstens skala.
Kulkue-projektet öppnades på Hangö Teaterträff år 2022 av klubbprogrammet Church of 4 Floors of Whores som framfördes under tre dagar av 4 Floors of Whores, dvs. Emilia Jansson, Riku-Pekka Kellokoski, Herman Nyby, Astrid Stenberg och Lara Tacke. Verket omvandlades från festival till festival, och dess andra del tog på ANTI-festivalen under samma år formen av en verkstad och en procession som färdades genom staden. Verkets sista form var ett ritualliknande scenverk i Helsingfors år 2023.
I Kuopio presenterade Kulkue under det första projektåret utöver 4 Floors of Whores även Pia Siréns, Ilona Valkonens och Mirella Pendolinis Plant Based Stories, vars gemenskapliga blomsterkonst fortsatte ännu vid slutet av året i Baltic Circle, där Ada Katz anslöt sig till arbetsgruppen. År 2022 fick två verk premiär i Helsingfors: Tea Andreolettis Yellowcake som går på djupet med gemenskap via matlagning och Henriikka Himmas och arbetsgruppens I was living in a strange place som behandlade arkitektur och använde tomma kontors- och affärslokaler som scen.
Under det andra projektåret var premiärverket på ANTI Emma Fälts och Sonja Jokiniemis Wear & Tear som i verkstadsformat behandlade slitning och bevaring. Dessutom genomförde man på alla tre festivaler Sebastian Lopéz-Lehtos, Maarit Utriainens och Riikka Vuorenmaas Kortteli 526 (Hangö), Kaava 884 (Kuopio) och Väylä 45 (Helsingfors), en serie promenadföreställningar som betraktade stadsrummet.
Under det sista projektåret visade man vid varje festival som ett nytt verk Mira Eskelinens, Frank Stankiewiczs och Miranda Kastemaas Hibernation, ett arkiv av transdrömmar som byggdes i produktions- eller affärslokaler som tagits ur bruk. Vid utgången av år 2024 hade versioner av Kulkue-projektets samtliga sju verk visats i såväl Hangö, Helsingfors som Kuopio. Verken tog plats bland annat på städernas gator och torg, på öar, i affärslokaler, i seniorhem och på klubbar.
Den allmänna responsen från konstnärer som deltog i projektet var att det finns ett behov av långsiktiga projekt som Kulkue som bringar publiker från olika slags städer till verk. Dessutom lade man märke till dess unika karaktär som en plattform som möjliggör konstnärlig forskning och utveckling av verk.
Projektets håvor
”Vi kunde erbjuda utvalda konstnärer en understödd process på 2–3 år och tillfälliga strukturer och arbetsgemenskaper. Det långa samarbetet med konstnärerna stödde också festivalernas mål gällande mer hållbara verksamhetsmodeller”, säger Elisa Itkonen från ANTI-festivalen om Kulkue-projektets håvor. ”Det är också viktigt att projektet dessutom skapade en struktur för festivalerna genom vilken våra arbetstagare kunde dela information och god praxis samt gemensamt utveckla frågor som ansågs viktiga.”
En konkret prestation och ett verktyg som överskrider projektperioden är verktygslådan för tryggare rum, ett utbildningsmaterial som utarbetats med beaktande av scenkonstfestivalernas behov och förhållanden. ANTI-festivalen, Baltic Circle och Hangö Teaterträff har utnyttjat den i utbildningen av personal och volontärer.
Med hjälp av projektfinansieringen genomfördes det vid varje festival en Salmi Platform-publikundersökning som kartlade bland annat festivalbesökarnas koldioxidutsläpp och samlade in respons om festivalen. Dessutom har festivalernas tillgänglighet förbättrats genom en omarbetning av webbplatserna för ANTI och Hangö Teaterträff.
Även modellen för ”gemensam producent” har väckt intresse på fältet, till och med utanför Finlands gränser. I och med en gemensam producent fick varje festival tilläggskompetens för sitt team och konstnärerna fick mer producenttid för sina verk än vad annars skulle ha varit möjligt.
Varje projektpartnerfestival har en stark bakgrund i platsspecifika verk, men att ha hand om sju premiärer gav ändå upphov till nya lärdomar. ”I praktiken hade alla verk slutligen premiär i tre olika städer, eftersom föreställningsplatserna var atypiska och stadsspecifika. I stället för sju premiärer hade vi i Kulkue 21 verk. Detta väckte frågor om festivalernas möjlighet att producera verk i framtiden; hurdana verk och på vilket sätt det lönar sig att göra dem och hur man kan göra dem när finansieringen vissnar bort eller är i allt större grad förbunden till projekt”, lyfter Jonas Welander från Hangö Teaterträff fram när han funderar på vilka följdfrågor projektet väckte. ”Det känns meningsfullt och förnuftigt att fortsätta Kulkue med dessa observationer och denna bakgrund.”
Kulkue-projektets lärdomar är till stor del förknippade med att dela, både vad gäller information och i fråga om ekonomiskt ansvar. Att dela kräver öppenhet och förtroende. Samarbete är möjligt i stället för konkurrens. Jag tänkte skriva ”Samarbete är möjligt i stället för konkurrens, till och med under en tid då konkurrensen om resurser blir allt hårdare”. I verkligheten borde jag skriva så här: ”Samarbete är en möjlighet i stället för konkurrens, särskilt under en tid då konkurrensen om resurser blir allt hårdare.” Kulkue är ett exempel på att man kan samarbeta så att alla projektpartner, konstnärer och publiker kan ha nytta av det. Samtidigt kan det också vara till nytta för finansiärer, kommuner och städer samt hela fältet.
Heidi Backström är kulturproducent, skribent och kurator som var ansvarig producent för Hangö Teaterträff under coronaåren 2020 och 2021 och deltog i planeringen av Kulkue-projektet.