Kandidaterna för Antonia-priset 2025 är nominerade. I alla fall fyra föreställningar tävlar om priset som utdelas lördagen den 7 juni på Hangö Teaterträffs festivalklubb på Kulturmagasinet Victor.
Juryn vidhåller rätten att utöver dessa även nominera någon av de föreställningar som får sin premiär under Hangö Teaterträff. Årets jury består av professionella inom filmbranschen, Kaya Pakaslahti (ordförande), Malin Nyqvist och Titus Poutanen.
De nominerade med juryns motiveringar är:
Viirus & Libidian Wonders: Doves and Bloods
”Doves and Bloods målar genom rörelse, ljudvärldar och bilder ett multikonstnärligt mästerverk som spelar på spänningen mellan anden och köttet, mellan sexualiteten och döden. Som Stravinskijs våroffer kunde få Paris ur balans 1913, kan Doves and Bloods förena det sublima med det hyperfysiska, den nästan äckliga påminnelsen om ens köttslighet. Som ett kalejdoskop låter föreställningen den mänskliga upplevelsens gudomlighet och skönhet falla samman med och finna en intertextualitet i mänskligt konstutövande som spänner över århundraden.
Omslutande ljudlandskap och filmiska bildkompositioner förflyttar oss från livets början i ett Lynchiskt Black Lodge till ett Italienskt renässanskonstverk där kåta djävlar lockar in oss i mörka portgångar, allt för att landa i en Roy Anderssonsk tablå ackompanjerad av en barnorkester på bläckblås. Här förmedlas en mänsklighet som bara just homo sapiens kan uppbåda; ångestfull och samtidigt lekfull, innovativ och intelligent.
Bloods and Doves imponerar med sitt fysiska uttryck och ovanligt modiga publikkontakt: bebisar föds, åtrån väcks och slag utkämpas, och mitt i allt detta kelsjuka hundar som värnlöst kastar sig över publiken.”
Bild: Jussi Ulkuniemi.
Oksana Lommi & Mathilda Kruse med arbetsgrupp: Mannerheim Sisters
”Skådespelarna Oksana Lommi och Mathilda Kruse leker sig fram till en fascinerande gestaltning av de historiska personerna Stasie och Sophy Mannerheim genom att ställa frågan ‘Kanske såhär?’
Skådespelarnas självsäkra användning av fantasi och kreativitet resulterar i en lustfylld föreställningen med otroliga mise en scenes, som med nästan minimal scenografi lyfter fram en hel värld, utan att förlora sig i ett historiskt patos. Genom visuell och uppfinningsrik gestaltning möter vi Carl Gustaf Mannerheims döttrar, som levde queera liv utanför rampljuset, den ena som nunna och den andra som som societetsdam i Paris.
Mannerheim Sisters är en konstupplevelse som även förser oss med berättelser om dolda historiska kvinnor. Föreställningen är lekfull teaterglädje, lika uppeggande som allmänbildande, både på scen som i publiken.”
Bild: Levi Vepsä.
Glitcher: How To Live Together
”How to live together är en punkig föreställning som utgör en prövning i att tåla äckel av sällan skådade proportioner. Glitcher står för något eget och egensinnigt på det finlandsvenska teaterfältet. Återigen utforskar Glitcher begärets och avskyns dragkamp i relation till det abjekta, samtidigt som de tar sig an tabun med en omedgörlig fysisk kreativitet. How to live together är ett fysiskt och emotionellt utmanande spektakel, som befriande nog låter bli att intellektualisera verkets tematik.
Det smutsiga och ofärdiga känns högaktuellt just nu. I en tid som tycker konst ska vara både upplyftande och konserverande, är Glitcher en injektionsspruta av välbehövlig punkighet.”
Bild: Ninni West.
Sara Grotenfelt & Anna-Sofia Nylund: Croquis, en föreställning
”Nylund och Grotenfelt tar med betraktaren på en resa genom konsthistorien utan att det känns predikande, i ett rum där den traditionella croquis-teckningen både skapar trygghet och osäkerhet. Det är modigt, och samtidigt pekar föreställningen finger åt de senaste årens konservatism, då kvinnokroppen åter blivit politiskt sprängstoff.
Föreställningen navigerar självsäkert mellan galleribesök, Arbiskurs och postmodernistisk performance, samtidigt som den hela tiden dekonstruerar både croquistillfället i sig, och publikens förväntningar.
Föreställningen engagerar publiken till en stillsam delaktighet, alla i rummet blir både betraktare och konstnärer, då publiken jovialiskt involveras som aktiva medskapare till verket och samtidigt ombes betrakta skaparnas nakna kroppar som arbetsmaterial. Croquis, en föreställning reflekterar över när och hur publikens blick ändrar karaktär från passiv voyerism till något annat, allt medan man tecknar. Föreställningen ger inga svar och därför är dess stora behållning just det personliga narrativ varje betraktare bär med sig hem efter föreställningen.
Föreställningen inspirerar till kreativitet och lek samtidigt som den i all sin enkelhet kittlar intellektet.”
Bild: Karoliina Gavrilov.